jag vill inte bo här, spyr på trottaren och hoppas att någon pissar på torsby skylten: det finns ingen riktig, ingen snäll och drägg. allting har lämnat mig eller lämnar jag dom. sitter i ett kallt område, tittar på mina saker på rummet och vill hämta flyttlådor och försvinna bort. nu vet jag: att jag Aldrig kommer tillbaka hit. det kvittar om familj och släkt saknar mig, den här gången får ni komma till mig. det är för mycket att be om julafton. jag vantrivs så hemskt mycket i torsby. vilket jävla runkställe. de enda ni gör är att super, försöker glömma bort era problem, hånglar med någon på fyllan: antagligen kan ni inte fixa ett ligg nyktert för då ser människan hur patetisk du egentligen är. usch usch, jag ryser.. som sagt: vilket jävla runkställe

jag är glad, mycket jävla glad över att jag supit mig full en gång sen påsk.
inte en droppe alkohol, "du är så jävla törr sara"

Jag litar ej på sådana ögon. det står "Jag sviker dig" i dem, jag intalar mig om och om att jag inte ska bli sån. jag går när ni kommer, jag lovar ingenting till er, jag gör aldrig om det. ni sårar min akilleshäl. slå inte mitt nummer, jag lägger på när ni ringer. ni bryter bara kvistarna med blommor och tar det finaste ur dem. ni suger tag och ristar in ett tomrum. det går jag nu ifrån

att tiden gick så fort fram. jag vet inte hur jag mår idag, dagarna är precis som varenda dag innan idag. jag kommer ledit mig själv till försämrad mental kapacitet. ett liv i torsby som det här är lika med tristess och depression. glädjen som fanns i livet innan jag började jobba i norge har försvunnit. järnbrist och lågt blodtryck? jag som hade hoppats på att ha någon dödsätare levde i min kropp som åt upp mig fortare än vad cancern gör på de som röker giftiga cigaretter. varför ska ni påstå saker ni inte har en aning om? tårarna brister snabbare än förr. jag kan bryta mig själv när tankarna försvinner iväg. självdestruktivt beteende försigår i mitt huvud - jag klarar inte av att koncentrera mig, prata, tröstäta eller att tänka positivt.

ibland önskar jag att jag inte tog jobbet i oslo för jag har aldrig mått sämre än vad jag gör nu. hemma sitter jag ensam, telefonen ringer en gång om dagen och då är det oskar som ringer. människor (som jag är fruktansvärt trött på nu) just dont give ***. jag vill inte vara ute och festa, fika med folk? förlåt om jag är världens tråkigaste människa.  såna småsaker jag älskade att göra är helt borta ur mitt system. jag fixar inte ens att gå och shoppa utan att jag svimmar. ingen har har enbart frågat: hur mår du? ärligt talat.. det är just därför jag vid 21årsåldern låser in mig i mitt barndomshem och döljer mig från verkligheten

jag har aldrig mått så bra som jag gör
men ändå mått så illa som jag bara kan

jag vet inte vad som behövs att jämna ut det koncentrerade. det är slitet överallt, att jag fortfarande låter idiot saker tynga ner ryggsäcken. efter så många år med papperspåsen och en tanke i huvudet att jag måste koncentrera mig på att ta det lugnt dör ut. jag tog den här helgen att vila ut, men det är alltid ensamheten som bryter sönder mig. när jag vet att de lungande tabletter är slut finns ingen återvändo utan jag måste helt enkelt tackla ångestattack på ångestattack. Att det känns råttorna nästan aggressivt med vilja sliter ut allt det goda i mig men det är svårt att försöka bråka ur dem ut mig. Samtidigt som hjärtat slår den snabbaste det kan känns det också som att det slutar slå. när jag var liten förstod jag ingenting av det här, varför ångesten pumpade i mig? det kliar överallt och jag vill att någon äter upp min insida. "det kan ta slut imorgon eller hålla på föralltid ibland är det så."

det tumlar runt i magen som i en torktumlare. jag försöker tänka på något bra, men jag vill inte tänka alls. jag trost allt räkar ju allt trasigt. och jag undrar vem som kysser dig nu, jag undrar hur jag kan ha så dåligt samvete så jag bara kan knäcka sönder benen på mig. jag undrar mest av allt hur jag ska klara två veckor till.

jag har faktiskt aldrig varit såhär glad på länge. min pappa, syster, farmor mamma och vänner såg det på mig direkt att något hade hänt i mig. från första gången jag hälsade på den här oskar i stockholm fall jag liksom pladask men jag vågade inte säga något eftersom jag trodde att min syster hade en thing för han. jag höll tyst och gick vidare. men för varje gång jag sett honom har jag fnittrat till, gått bort och sagt till mig själv "han förtjänar något bättre än mig, men om jag skärper mig och går ner 8 kg. eller?". oskar i mina ögon är den omtänksammaste, finaste och charmigaste människan jag träffat. jag kommer ta vara på honom, aldrig kommer jag säga eller vara elak mot honom. han förtjänar endast den bästa sidan av mig. han är den första killen jag litar på, som vill att jag ska öppna mig, berätta vad jag tänker på och att jag ska öppna käften när något tynger mig. men inget tynger mig när jag är tillsammans med dig för du ger mig så mycket glädje. jag kan aldrig sluta tänka på dig när du är i stockholm och jag här borta i oslo, och när jag är med dig kan jag aldrig släppa taget om dig. utan jag vill bara krama dig, titta på dig för du är så snygg och pussa dig. jag är glad att du tog rätt syster och jag är så glad för att du tycker om mig. tack oskar för att du får mig att må så bra som jag gör, på alla möjliga sätt.


jag har varit i alla städer här var jag och min syster på håkan, första gången han spelade min favoritlåt efter vadå? fem spelningar. då brast faktiskt tårkanalerna. fan va jag älskar den här låten. (inte jag som filmar, jag står längst bak i min systers armar)

Blås din vind ur din tro på
att tron i sig själv räcker till
Att någon i sig själv kan vara nog
Och jag, jag står maktlös inför kärleken igen
Man blir ödmjuk inför kraften i rörelsen
Om man tror på någonting som du gör
Att aldrig någonsin ge upp

Om jag hade lite kraft kvar att ge dig
Om jag hade lite hjärta att dela med mig
Om jag hade lite kärlek så var den till dig
Så var den till dig

smärta är som en tjuv i natten. har det här mörkret ett namn? den här gymma och hårdhjärtade dag. varför hittar den alltid mig? sluker den upp livet eller är det jag själv väljer att den ska sluka upp livsglädjen. är det ditt namn. alltid när det kryper och drar i mig spikar jag mig fast i ångesten. jag vet om jag börjar gråta finner jag mig kort i papperspåsen. andas andas andas. varför bygger jag upp en fasad att allt är bra? när det som är inuti skalet vill explodera. såhär vill jag inte känna men jag är ingen robot eller kontroll-freak att jag bara kan stänga av det. en off knapp skulle Gud ha uppfunnit när han ändå höll på att konstruera människans kropp. knappen ska sitta tillgänglig men den får icke missbrukas.

jag hörde idag att av en vän "dom dumma killarna ljuger om att få dig i sängs och dom bra killarna ljuger om att få komma in i ditt hjärta". jag ska försöka att inte alls tänka något. jag ska försöka börja lita på människor som säger att jag kan lita på dem och jag ska försöka göra något storslaget i någons liv. jag håller mig inte till folks röda linjer utan jag håller mig till de svarta.

jag mår inge bra. jag vill inte vara kvar här.





first of all, you don't know me.
second of all, you don't know me.

dagens grej: jag förstår inte varför hon skriver jag saknar dig eller säger när vi träffas gud, va jag har saknat dig. varför umgås vi aldrig? jag försöker varje gång jag kommer hem, hör av mig och kommer till dig. men jag blir alltid lika bortglömd. man får aldrig någon sus om dig, förr när vi var "bästa vänner" var jag väl den som hon är nu. ingen gick före. fast nu kan jag knappast prata med dig utan att något kommer i mellan. det är alltid mitt fel att vi aldrig träffas men jäklar i helvete vad jag har försökt nu. i en vänskap eller i alla relationer ska man inte ge och ge. utan som många vet ge och Få. inte ta. jag har sagt att jag vill ha egen tid med dig, ska man ens behöva kräva det hos en vän? njaa.. de tror jag inte men ändå fick jag ingen

jag saknar bara henne som fanns där förr. vi kunde dansa och skratta. prata om salt och kokostoppar. sova och vara vakna. tomt i hjärtat men ändå lever jag med de utan trubbel

sveriges raraste brud. ingen b-rud.


Hittade massa skräp bilder, många minnen. ännu fler skriv dokument. (jäklar vad bilder jag tog förut, pappas dator är full med stuff) jag minns verkligen ingenting. det gör ont att läsa allt men det är att förska heala. förut när jag var i tonårsperioden/gymnasietiden skrev jag sammanfattningar av året eller åren som gått. hur allt blivit till, vem jag träffat, vilka mina vänner är, utveckligen m.m.

4 jan 2008 00.51

"Tillbaka till året 2007. Hela året såg ut som 2006, fast allt tärde på mig mycket långsammare förr förra året, år 2007 tog jag bara emot allt på samma gång och kämpa mot igenom det. Jag har förlorat så mycket detta år. Fast det mesta var bara bra för min del. Jag är glad att det blev som de blev. Jag har saknat "dem" jävligt mycket och det har gjort ont men jag har kommit över allt, jag vill leva mitt egna liv. Jag vill inte leva 3 andras liv och bestämma över deras beslut. Sitta på lustgården och babbla om pojkvänner, vem som ska köpa snus till er, vilka problem jag har, snacka skit om hur dumma i huvudet alla är, vart nästa fest är och snacka skit om varandra. Helvete heller. Jag ska aldrig mer snacka skit om mina egna vänner och aldrig mer bete mig sådär. Jag har haft det bra med er, tro mig. ni har hjälpt mig igenom det mesta speciellt en av "dom". men jag trodde bara inte att det skulle bli som de blev, eller att ni skulle gå bakom ryggen på mig. Inte trodde jag att jag skulle bli tvungen att göra det heller.

Jag själv klippte av kontakten med en som jag aldrig trodde jag kunde leva utan, Första kärleken. 07 var det värsta året med dig. Varenda gång du kom hem så kände jag mig trygg, här hemma kände jag mig aldrig trygg eftersom minnen satt kvar, rivmärkerna på väggen såg jag var dag, skrik i hallen hörde jag varje kväll, klagomålen jag fick för varenda sak jag gjorde fel och dörrar som smälldes. Jag längtade alltid efter loven/efter dig, när du kom hem så kunde jag knappt prata för jag var så lycklig. Jag gick bara runt och hoppade, jag hade kramp i kinderna för jag log så himla mycket. Men när du åkte tillbaka till stockholm började allt igen. Sömnlösa nätter, salta tårar, spruckna ögon, torra läppar, hes hals, sönderslitet hår. Jag slutade med misshandeln för två år sen, jag band fast mig själv för att inte dra linjer men när inget fungerade sökte jag kärlek hos någon annan, eller hos många andra. jag åkte till sunne för jag ville inte att någon i torsby skulle få reda på det men vad tänkte jag egentligen? Alla fick/får reda på det, så jag behöll Honom ett tag (detta är försommarn jag pratar om). Jag låstades att tycka om honom så han skulle hjälpa mig att må bättre, så att jag skulle få fly undan hemmet ett tag, allt skitsnack och alla människor. Han hjälpte mig och han blev inte så värst glad när sanningen kom fram till slut. Men jag berätta allt den dagen han flytta tillbaka norge. Sommarlovet kom och min första kärlek kom hem för att stanna ett bra tag, det var helt underbart i början av sommarn men i mitten av sommarn så hände det något igen.. det som jag hade väntat på och jag tänker inte berätta vad. Jag ville bara vara ensam och jag var ensam hela sommarn efter 'det'. Helt ensam kan jag då lova. jag åkte med mamma och pappa till skåne och var där i två veckor, jag byggde upp mig, läkte alla sår och blev starkare, men jag var tvungen att göra något när jag kom hem. Klippa av alla band. Jag åkte upp till rådom direkt jag kom hem ifrån skåne, jag berätta allt om hur förbannat illa han behandlat mig, hur mycket han ändå hjälpt mig, hur mycket jag uppskattat allt han gjort för mig, vad jag gjort själv har gjort under året som han inte visste om, vad jag tog den kvällen jag kollapsa framför ögonen på dig på parkeringen när din pappa bärde mig, vart alla sår kommit ifrån, vad jag vill från och med nu. Dagarna gick och ciggen tog aldrig slut, tårarna tog aldrig slut, huden blev blekare och torrare, spriten tog aldrig slut, kent var på repeat, maten tog aldrig slut för jag åt inget, Thet tog aldrig slut. Jag duschade aldrig, jag var aldrig ute bland folk för jag kände mig bara så ful, tjock och äcklig. Det kan väl bero på att jag aldrig duschade nästan. När jag väl tvätta mig så cykla jag till Utterbyn och bada för det var aldrig någon där. På dagarna låg jag ute på verandan i hängmattan och tänkte på allt. Jag var oftast själv eftersom jag inte ville ha några vänner, eller jag var rädd att bli besviken igen. jag ville inte ha någon relation med någon för jag ville inte bli sårad. Den enda som ville ställa upp för mig och som jag litade på var Josefin. Om det inte var för dig så hade jag nog drunkat i tårarna eller brytit av kroppen totalt. Tack för allt, jag vet inte hur egentligen jag ska säga tack för du gjorde så mycket för mig som kanske verka lite för dig. Men Tack.

När skolan började så lovade jag mig själv att aldrig mer titta efter killar eller umgås själv med dem, för jag ville inte såra någon eller själv bli sårad. Men ja fröken staaf hur lång tid tog det? Jag tror bestämt att det tog en vecka eller mindre så var jag igång igen. Fast Jonas som han nu heter visste själv vad jag inte ville ha och det ville han tydligen jättegärna ha så jag sa hejdå. Sen kom marten eller marten var under tiden jag umgicks med jonas? Jag tror det iaf. Jag övernattade med en väldigt söt.. öhh? stor pojke. just då förstod jag inte riktigt vad jag höll på med, för den där pojken har jag inte direkt tyckt om, om ja säger så. plus att han var väldigt förbjuden just för mig. så efter marten träffa jag en annan vars namn är Alexander, alltså.. jaa jag hade väldigt roligt med dig men mer var det inte, för jag visste att jag kunde ha roligare med en annan. Men tiden gick väldigt fort med Alex och dagarna rann iväg. jag var även med alex för att försöka förtränga bort den tanken som jag fick i skolan varenda dag jag mötte den där stora söta förbjudna pojken. Det gick verkligen inte och jag blev ganska arg på mig själv för det har aldrig hänt förut att jag Inte kan förtränga bort någon ur mitt huvud, jag kunde inte koncentrera mig när han var runt mig.. de enda jag tänkte eller ville var att ta med han hem till mig, slita av hans kläder och binda fast han i min säng. så fick han stanna där. haha och ja..skit samma. Så efter att ha samtalat med min vän sandra så kom vi fram till att det är lika bra jag gör något åt saken, problemet med det var att jag aldrig har tagit första steget och jag ville verkligen inte bli dissad/utskrattad. Men jag fick det jag ville ha till slut. Han får mig att må väldigt bra, han är döö snygg, han är en bra kille 'trots allt', han bryr sig (tror ja?) som väldigt få killar gjort och nääh.. jag vill inte direkt skriva något mer om honom för nje.. jag vet inte. Men allt var inte frid och fröjd när jag träffat honom. Mamma och pappa flyttade äntligen isär som jag väntat på i flera månader. De är fortfarande konstiga ihop. Familjen har glidit isär detta år totalt. Jag har glidit ifrån allihopa. Jag är den som måste sova hos någon hela tiden, jag måste äta där och där.. och jag har aldrig tid att åka till min syster för jag kan aldrig bestämma mig om jag ska sova hos mamma eller pappa. Det skulle varit lättare om min syster bodde kvar i torsby för då kunde jag ha bott hos henne. Min pappa och jag har bråkat allt för mycket om små saker, jag är fortfarande sårad efter det vi bråkade om i november. Men om detta år ser likadant ut som det förra året gjorde så följer jag med pappa.

Jag är fortfarande lika rädd/orolig som jag var i somras. Eller jag är alltid såhär. Jag knyter mig aldrig ihop med någon för jag vet att någon dag kommer jag bli sårad/besviken, jag öppnar mig inte lika lätt som jag gjort förut för det är jobbigare att prata om de 7 jobbiga åren. Egentligen så har jag "mognat" till mig så jag kan faktiskt prata om det för vem som helst men jag vet inte. Det är som att den där muren har byggts upp igen, den som stänger ut alla människor som försöker komma in. Jag har byggt upp den själv för att jag aldrig ska ta skit, för att vara star, för att aldrig fälla tårar bara sådär, för att jag aldrig ska se ledsen eller svag ut, eller släppa in människor som inte har någon nytta i mitt liv. Jag vill bara skriva en sista sak, Sandra Jangdin är den bästa"

varför händer detta alltid mig? herregud, är jag peton sawyer upp i dagen? except att ingen dör... men "people always leave"
jag har mött dig i kassan nästan varje dag sen jag började här. det blev lite konstigt när du alltid var övertrevlig mot mig och pratade med mig när det var hundra meters kö. kommer ihåg förr-förra måndagen när du äntligen frågade något seriöst. min adress. när jag kom till oslo förra måndagen var mitt rum fyllt med rosor, jag hade inte den blekaste aningen om vem det var som hade skickat dem till mig. plötsligt slog det mig när jag var i butiken att det var du. du gick ur kassan när jag kom och började gå mot mig med ett leende. det första du sa, "förlåt, men jag har sett dig ledsen och grubblande ofta när du är här. jag tycker inte du förtjänar att vara ledsen. inte för att jag känner dig, eller det känns som jag gör det. jag måste bara få lära känna dig" jag svarade: "du känner inte mig!" och jag gick vidare.. den dagen var inge bra för jag hade bara han med det stora k-et i huvudet.

samma kväll stod jag ute och väntade på dig tills du skulle sluta. när du kom ut hade du cigaretten i munnen, hatten på huvudet och gitarren på axeln. alltså, vilken sjuk-sagovärld låter det som jag har varit med om? sinnessjukt. vi gick runt makrellbekken och pratade om allt från människor till hat och kärlekar. efter fem minuter kändes det som du att du visste allt om mig. jag har spenderat alla mina nätter och de hål-timmarna i dina armar. men som sagt, people always leave. vi visste att du skulle åka till australien från första dagen vi sågs i kassan för det var de första du sa när jag kom till oslo. fyra år? jaja. jag kan säga att jag är hopplöst förälskad men inget mer för jag vet att imorgon åker jag hem till byn och där övervinner han med det stora k-et allt. som vanligt även om jag inte vill så cirkulerar allt om dig vart jag än befinner mig. och jävlar va trött jag är på att ha dig i huvudet.

igår när vi satt ute på balkongen hos dig på frogner hade du gitarren i famnen. två vinglas, jag hade bara klänning på mig, du satt bara i dina slitna levis shorts med cigaretten och spelade john mayer med kvällssolen som utsikt. att vara runt dig kändes så tryggt, jag kunde säga vad som helst och du tog allt så lugnt. hela din aura är bara sjuk. du bryr dig inte om vad världen tycker om dig utan du bara är den du är. varje gång jag gick in på facebook slog du igen min dator, för facebook är för idioter tydligen eller när du såg att jag trotsade mig själv och vad jag skulle ha på mig, drog du fram något helt opassande och sa: "du är fin i whatever. du är fortfarande du. jag ser vad som är under kläderna" den här veckan och förra veckan sätter jag ett himmelskt pris på. du har kämpat dig genom vampire diaries avsnitt med mig, smitit ut innan jag börjat jobbat så inte au pair-familjen ska se dig, inte rökt eller gud va jag har mått bra med dig. jag är fortfarande glad, inte ett dugg ledsen för du åker imorgon. jag behövde det här. en pytteliten chans till happiness. tack lucas, dig kommer jag aldrig glömma



21.04 April, 14
Lucas: "Förlåt Sara. Jag menade inte att vara elak förut när vi skulle säga lämna varandra. Tror nog inte att jag var mentalt förbered för den konversationen. Ett till förlåt är för att jag skriver ett sms (du sover troligtvis också trötta fan) fast egentligen sms är det nya brevet. Jag hoppas att du fortfarande är singel när du är 25, inga barn, ingen volvo och ingen jävla villa på lidingö. För du och jag. Vi ska gömma oss på makrellbekken med oss själva ett tag. Efter nio månader kommer Annabelle ut. Jag lovade mig själv som jag sa till dig att inte gå ner mig i dig men jag är förälskad i dig. Fan fan fan fan. Jag önskar dig all lycka som denna värld kan ge dig. Du anar inte hur mycket du är värd. Försök bara att glänsa lite oftare och inte borra ner fötterna i underjorden. Jag lovar att ringa, skicka brev och rosor. Jag ska inte glida från dig. Du är finaste söta lilla rara underbara Sara"

det var stoned enkelt för mig förut att hamna i sup-dig-full-whirlwind. jag dränkte alla sorger i alkohol, för det var så jag gick genom mina kriser. jag pratade ingenting. jag älskade dem jag ville älska under natten och sket i dem alla dagar efter. om jag blev behandlad som trash, varför fick inte jag behandla dem som trash? kan också förklara mitt tankesätt som Broder Daniel – Dark Star eller varför just det blev som de blev. det värsta som finns.. jag blev tillsammans med någon som var mycket berömd för sina otrohets"affärer". många människor såg upp på/till oss men nästan ingen såg oss eftersom vi gömde oss bakom fönstrerna. bättre att hålla kärleken inomhus, var fanns liksom anledning till att jag skulle lita på honom? hmm... ingenstans men ändå gjorde jag det. till en kväll då som ingen hade sett till han, jag ringde och ringde pga hans alkholproblem. u never know. jag fick ett skvaller att han var hos sig, jag åkte dit för att pyssla om han. dörren stod öppen; jag hör tjejröster och tänker det värsta. min kusin står utanför och väntar redo på att åka hem men jag ringer min syster och skriker av ren ---- (jag hittar inte ord faktiskt). min syster ringer direkt till min kusin som är väldigt känd för att slåss. han springer upp och freak's out. från den dagen vet jag att min kusin är den bästa beskyddaren jag har, han skulle seriöst kunna döda vem som helst för min och marias skull. brutalt men ändå väldigt skönt att ha i baktankarna. anyway. efter att ha legat i en vecka i gråt-koma fick jag mig ut i dagsljuset. varför skulle jag vara glad? det hade hänt mig andra gången. första kärleken och sedan andra. efter den andra blev jag bara ett vrak. jag drack mängder, rökte tills cancern kom ikapp mig och tills jag blev nekad att köpa mer snus. jag var dock aldrig odräglig när jag drack, utan jag levde i en bubbla. såg mestadels stoned ut och kunde knappt stå på benen. tyvärr så kan man inte förtränga bort kriser som händer i ens liv för det springer fortare tillbaka och sätter sig fast i benstommen. med mitt blogginlägg menade jag mer såhär, jag vet vilken son of a bitch du fortfarande kan vara. glöm aldrig bort det. mig kan du aldrig såra mer men det finns bättre människor i mitt liv som du kan. jag hoppas att du vet att all den smärta jag kände psyiskt hamnar fysiskt på dig.

jag rekomenderar för er att alkohol hjälper ingenting. det är aldrig bra att dricka flera gånger dagar i veckan även om du inte har något som behöver hjälpas till. det leder till ångest mina vänner. det är fult och obehagligt att se när någon nära slukas upp. varför vill ingen minnas vardagarna? jag får fortfarande sup-attacker. smidigaste vägen att inte känna någonting. sist jag gjorde det var faktiskt tre helgar sen. det var bara att inte behöva tänka på han för några timmar. men guess what, han är överallt. även om han är torsby's svin är han alltid lika amazing i mina ögon.

jag vet att jag gjorde fel. jag bara förstår inte, varför sa du så? det kan inte vara jag som för dig närmare när du äntligen får oss som du vill ha det, som du alltid har vilja haft det. och varför är det alltid mitt fel? jag bara hänger på och gör alltid som du säger. det enda jag vill är att ha kvar dig precis som du vill, it's up to you.

idag kom den lilla framtidsfrågan på tal igen. det som jag behöver mest tänka på är vad jag vill göra under hösten och vintern. vill jag fortsatt vara barnflicka? jag fick ett litet förslag av min au pair mamma som de pratat om. att jag fortsatt får vara kvar här. och att jag får vara en dagmamma för lilla bebisen och en annan bebis som bor längre upp i gatan. för att få tjäna lite mer pengar. eller om jag vill börja konditor kursen/börja jobba på cafe men ändå vara kvar hos familjen. jag har nog iallafall bestämt mig för att jag blir kvar hos familjen till julen. ååh jag vet inte, vad ska jag göra? en sak är säker iaf inom min framtid är att jag vill ha en utmaning som jag sliter håret av mig. jag känner att det jag jobbat med nu klarar jag lätt. jag behöver något helt ovanligt men ändå som jag klarar av utan att bli utbränd. jag pressar mig alltid till hundra när det gäller jobb så det är lätt för mig att gå in i väggen. frisör tycker inte många att jag ska bli för jag är för smart för det yrket. jag måste hitta något storslaget och något som varit ett intresse för mig hela livet. varför jag är stressad inför framtiden är för att jag känner att jag blir äldre med dagarna, visst jag fyller bara tjugoett. men jag har sett så många i min omgivning som bara lever i nuet. jag vill både leva i nuet men ändå leva i framtiden.

Varför ska allt vara så svårt när man är liten och nyfiken på världen?

jag är glad att jag vuxit mig ifrån den där lilla party prinsessan jag var. livet är inte alltid en fest. jag mår mycket bättre utan alkohol i mängder. Folk mår mycket bättre, det är bara för få som inser det. jag har fortfarande en tendes att hälla i mig alkohol när jag behöver få ur lite skit i huvudet. när problemen rinner ut med alkoholen. att ölen och spriten blir en räddare i nöden när tårarna inte slutar rinna. när ångesten blir för tjock i bröstet och paniken vill explodera men jag är inte redo för att takla den. att andas ut ur påsen och säga högt till mig själv: allt är bra. jag kommer inte dö. jag önskar att om två år slipper jag leva med panikångest, att mitt psyke klarar av att leva ut det och att den bara försvinner med åren utan att jag behöver ringa mamma varje gång råttorna börjar rista med klorna i bröstet. det känns dock som jag provat allt för att få stopp på det. jag har öppnat upp mig för många människor om att leva med det - jag skriver det till och med på bloggen - jag har pratat med psykologer, fått hjälp men alla vill att jag ska stoppa i min tabletter som jag absolut vägrar. jag har tagit lugnande men jag blev förslappad och kom in i en annan värld. jag har levt ut den och förträngt bort den. det sämsta är nog att jag tror jag inte duger för någon eller något. samtidigt vet jag att jag gör det men ändå inte, hur vrickat är inte det? förbannat. när man blivit sårad av så många människor och backstabbad inser man nästan aldrig något bra i människor eller livet. jag försöker mest att forgive and forget. ibland lyckas jag men oftast inte.
ibland önskar jag att jag fortfarande var den lilla party prinsessan som inte brydde sig om något eller någon. jag fick allt jag ville ha och dagen efter slängde jag iväg det. inga känslor och ingen empati för människor. rakryggad och näsan pektade uppmot himmlen. fast du kan inte bete dig så. det är fel. man ska möta människors ögon och aldrig slänga iväg någon. att ligga med bara one-night-stands, att inte ens bry sig om deras känslor utan total ignorera deras röst. vilken patetisk människa. det är tur att jag är varm och alltid redo att hjälpa mina vänner upp när de faller ner. jag vet känslan, jag kan känslan och jag kan hjälpa för jag är jag och jag förtjänar bättre.

idag har dagen varit mysig. jag har passat lilla flickan i familjen som är två månader. hon sprattlar, bajsar, rapar, sover, pratar, kissar, ler, spyr mycket, leker och sparkar hela dagarna. hon är en helt underbar bebis för ni såg att jag glömde en sak. hon gråter aldrig eller skriker. det kan väl hända någongång då hon har ont i magen eller drömt något hemskt men det händer inte ofta. när det väl händer är det bara att prata med henne eller ta upp henne. jag önskar och ber till gud att min bebis blir likadan.
då när flickorna var här och vi satt på mc donalds innan hemfärden satt vi och pratade om just bebisar och när vi kommer bli mammor. det vi tänkte ut är att tiden kommer liksom snart för oss alla. med tanke på att ingen av oss vill få barn när vi blir i 30årsåldern eller sena 20årsåldern är det på tid. jag är på god väg klar. det enda som saknas och är den största delen i allt är en trogen och rolig man. fast jag har också tänkt att varför behöver jag en man när jag gjort allt själv ändå? jag tänker inte skaffa barn än. jag vill få barn tidigt så min mormor, morfar, farmor och farfar ska kunna få hinna spendera mycket tid med dem. som min aupair mamma sa idag: du är så gott som klar. du kan allt nå sara. det som jag kommer bli är den bästa mamman i världen för jag kan allt inom moderskapet, hushållet och barn. det här aupair jobbet har gavit mig många erfarenheter och olika uppfattningar om att uppfostra barn från så som jag blev uppfostrad. båda gör rätt fast bara olika. min pappa kommer bli den bästa morfarn, min mamma kommer bli den bästa mormorn och min syster den bästa mostern. vem blir gudmor? sen med tanke på allt underbar släkt jag har så kommer mitt/mina barn få det bästa i världen. barn för mig har länge varit det bästa som finns. när jag låg idag på soffan med mitt aupair barn på magen så mådde jag riktigt bra. hon låg där sprattlade med benen och höll i mina båda händer. vi sjöng lite fast pratade mest. hon säger inga ord men får ut sig massa söta, konstiga och roliga ord. alltså de är bara för härliga.

jag vill växa upp fort. jag känner att jag gjort mitt när det gäller tonåren och supning.
det håller att dricka specilla tillfällen och ibland men jag orkar inte varje helg, varannan helg som ni gör.

jag vill hellre ha minnen som går att bevara utan fylla och leva för något. inte för alkoholen.

jag längtar tills jag kommer hem så jag kan spricka som gåsen i shrek filmen när fiona sjunger. jag vill bara falla in i dina armar och bara drömma bort. jag har väntat så länge på att du ska förstå, att du äntligen ska erkänna att det är våran tur nu. inge mer trams, fast jag borde få det sagt att tillfället är väldigt dåligt. jag bor här och du bor där. men det är aldrig för bra för mig, det ska alltid vara hinder eller otrohet. men men, jag kan inte vänta tills jag finner mig i dina armar och äääääntligen få se den samme --xx---x- underbara fantastiska människan jag en gång förälskade mig i: Willow – Wonderwall - Piano Cover The Twilight Saga: New Moon – Romeo & Juliet

världens mest hemskaste kväll.
en sån här djup ångestfull, svimfärdig och ut ur krafter
jag har känt på mig länge att ångestattacken har varit inom räckhåll. ikväll var kvällen.

påsen blev fort uppe ur lådan efter jag kommit hem, telefonen och samtalet till mamma gick lika fort. efter vårat två timmar långa samtal kände jag att ångesten runnit ur kroppen och säkert kommer den tillbaka eftersom jag inte lät den bryta ut. men jag är helt ensam och alldeles för svag. den enda personen jag kan höra av mig till här är min vän Håkon just nu men han är omöjlig. han skiter i mig och det känns ruttet. jag ville bara ha någon här när jag kände att pulsen började slå fortare, gäspningarna blev allt tätare, ögonen blev suddiga, munnen sväller med saliv, domningar i fingerspetsen, väldigt mycket rörelser med väldigt lite kraft, benen viker sig ner direkt jag försöker stå upp. en väntan på att kroppen ska skakas sönder till ett eplepsianfall och skriken i kudden ska upphöra. mitt bröst hade så ont, mitt hår är halvt avslitet för försöken att förtränga bort tanken till en ångestattack.

det gick bra med min bästa mamma på andra sidan tråden så kunde jag få tillbaka mina regelbunda andetag.

jag har förträngt två ångestattacker här i oslo nu
fan
jag vill inte att det tredje ska komma, den kommer smälla på utan en enda varning
och då kan jag vara i en matbutik, det kan vara julafton eller en vanlig dag här i huset

f  u ck

allt blir mycket lättare under tiden då man växer. för sex år sen trodde jag inte att jag skulle infinna mig i livet och må så som jag gör. jag klagar alltid på hur jag mår men jag måste faktiskt rätta mig. jag mår bra, alla har vi fruktansvärt dåliga dagar. Det kommer och går panikångest och utan dess like ångestattacker. Om du aldrig någonsin upplevt en ångestattack då är jag avundsjuk, jag skulle kunna döda för att inte lida av det. Genom åren blir det mer och mer pinsamt att komma in på sjukhuset som en galen idiot som absolut inte kan andas, likblek, sitter i en rullstol och får ungefär ett epelepsi. mina attacker började efter min depression sakta försvann. många sa att jag ska vara glad över att min sjukdom försvann men jag vet inte vad som var det bästa. jag hade inte den självmordsbenägenheten som de flesta har som lider av depression. Utan jag var mest bara himla låg och ofattbart arg på livet. "Problemet" med mig är att jag absolut inte skäms över det jag gick genom utan jag är mer stolt över att få känna det som jag kände, att uppleva depression och ångest får mig att tänka annorlunda. jag har mer erfarenhet tycker jag än en "vanlig" människa skulle ha. Jag fick inte min depression av en kille, av min föräldrar/släkt, av att någon dog eller att jag blev mobbad som de flesta får. Den bara kom till mig. Visst, jag hade problem med familjen och jag kände mig aldrig riktigt välkommen någonstans.

Jag kommer ihåg första gången mina föräldrar la märkte till mina sönderfriterade öppna blodiga sår. Det var då de förstod att något var fel. Vi kom inte varandra närmare efter de hade sett mitt riktiga jag, jag ville inte komma närmare dem utan jag ville ta avstånd. Att höra det från sin egna dotter vet jag inte är lätt men känslor är känslor och inget kan man ljuga om. Jag ropade aldrig på hjälp när jag skärde mig. Först ville jag bara "utforska min kropp". Efter ett tag blev jag bara beroende. Jag var för trött för att gråta, för trött på att gråta så jag greppade hellre tag i ett rakblad än att pressa ut tårarna. Om jag skulle gråta mig ur situationerna skulle jag gråta sönderkanalerna torra, att skära sig tog bara några sekunder sen var smärtan borta.. men bara för ett litet tag.

Att mentalt bära på smärta får jag huvudvärk av. jag har huvudvärk konstant känns det som. jag vet inte om ångest är halluncinationer eller om det är verklighet det som händer i kroppen. det som jag absolut hatar med ångesten är domningarna som förekommer. Hela kroppen blir ett nerv vrak och jag bara skakar men jag känner inte vad som skakas. Fan va trasigt allt låter och ja, jag kan vara lite trasig. Folk säger alltid; men vad har du att må dåligt över du som har allt man kan önska sig? Och den meningen jag ogillar så; Du är ju typ bortskämd, du får ju allt du vill ha. Livet handlar inte om att vara bortskämd, att få allt du vill ha. Tro det eller ej men jag får inte allt jag vill ha i saker och ting. Jag får mycket, det vet jag om. Det som jag älskar att säga när dessa meningar kommer till mig från människor är; Du är bara avundsjuk. Jag är lycklig över allt jag fått, jag förtjänar allt jag får. Det är inte bara det att jag sitter och rullar tummarna.

Att bränna bort mina ärr.. Förut ville jag verkligen göra det. Jag försökte en gång (SÅ IDIOTISKT) att sudda bort mina ärr för att det skulle se ut som en annan "skada". men varför? Det har läkt ihop fint och man ser det inte på långt håll något mer. Det är en del av mig själv och jag får gå utan en långärmad tröja om jag vill. Man får titta, man får till och med fråga om man frågar på rätt sätt. Jag tolererar inte människor som visar sånt hat mot det. Ni kan brinna. Ni har aldrig upplevt smärta eller ångest, ni vet inte vad det handlar om. Om ni någongång kommer i den båten jag satt i förstår ni. Oooh yes you do.

30 Seconds To Mars – Hurricane
30 Seconds To Mars – 100 Suns


Påsar under ögonen. Rödspräcklig och snyftig, kroppen fryser sönder. pyntat lägenheten, white christmas. varför är man ensam på första advent? förra året låg jag säkert hemma med pappa och syster i soffan och hade det mysigt. jag kanske var ute på skyltsöndag som är världens mysigaste grej. nej juste jag kom på, dagen innan första advent var jag hos lisa ronge på advents fest med god glögg och hade det så obehagligt mysigt och för mycke alkohol. jag saknar bongen, hennes råd och visdomshet när jag behöver den som mest.

just nu är jag bara nere och vill bara hem till familjen eller mina älskade släktingar.

det enda jag verkligen älskar med oslo är att jag jobbar hos en underbar familj. önskade dock att jag kunde jobba hela dagarna så jag slipper ta itu med ångesten. jag vaknade av sms från elisabeth och hon undrade om jag ville baka peppakakor med de två små änglarna, det var mysigt. jag har lagt mig under filten och tittat på new moon. funderar på att gå till smestad och köpa den nya twilight men det är äckligt svart ute och himla kallt.

vet faktiskt inte varför det ska vara så svårt för mig att dejta någon. problem med tillit hit och dit. antingen är det jag som inte litar på den andre eller är det den andre som inte litar på mig. jisses jag har gråtit för mycket över pojkar som fuckar upp mitt huvud. det är aldrig deras fel, det är alltid mitt.

hittade några gamla bilder från min myspace som är värda att lägga upp från min lilla tid med trubbel i bakhuvudet och kära emmelie vid min sida no matter what. vi gjorde mycket dumt och vi var farliga för andra. ett stort hot mot alla flickor och hatade av alla pga allt kul vi gjorde. jag fick vara delaktig i hennes liv och hon i mitt. jag vet allt avund och svartsjuka från andra förstörde våran relation. att vi faktiskt aldrig fick var vänner, tydligen var vårat band inte tillräckligt starkt för att hålla ihop. det är surt och förbannat löljigt vad alla ville förstöra. jag är glad över att du gjorde så jag förlorade många människor som haft en stor del i mitt liv men efter allt fjortissnack och knivar i ryggen fick jag nog, jag ville ha en vän som var ärlig mot mig och de som var i våran omkrets.  vi krossade många hjärtan du och jag

jag tycker om dig fortfarande och hoppas att livet är bra för det är du värd!