jag vet inte vad som behövs att jämna ut det koncentrerade. det är slitet överallt, att jag fortfarande låter idiot saker tynga ner ryggsäcken. efter så många år med papperspåsen och en tanke i huvudet att jag måste koncentrera mig på att ta det lugnt dör ut. jag tog den här helgen att vila ut, men det är alltid ensamheten som bryter sönder mig. när jag vet att de lungande tabletter är slut finns ingen återvändo utan jag måste helt enkelt tackla ångestattack på ångestattack. Att det känns råttorna nästan aggressivt med vilja sliter ut allt det goda i mig men det är svårt att försöka bråka ur dem ut mig. Samtidigt som hjärtat slår den snabbaste det kan känns det också som att det slutar slå. när jag var liten förstod jag ingenting av det här, varför ångesten pumpade i mig? det kliar överallt och jag vill att någon äter upp min insida. "det kan ta slut imorgon eller hålla på föralltid ibland är det så."

det tumlar runt i magen som i en torktumlare. jag försöker tänka på något bra, men jag vill inte tänka alls. jag trost allt räkar ju allt trasigt. och jag undrar vem som kysser dig nu, jag undrar hur jag kan ha så dåligt samvete så jag bara kan knäcka sönder benen på mig. jag undrar mest av allt hur jag ska klara två veckor till.