(telefonsamtal i 2 timmar..)

P: Hur kan du gå runt och känna som du gör såhär länge? När kommer väggen?

S: Jag vet inte, känner mig halvt kluven och blockerad.. Något som verkligen trycker mot och vill absolut inte komma ut av sig själv. Men samtidigt känner jag mig väldigt naken. Det känns som om det lyser ut smärta igen. Jag lyser endast Smärta.

P: Du utspeglar aldrig känslor. När du kom till mig första gången för två år så såg jag dig bara som en härlig person. Du anar inte hur mycket kärlek och glädje det finns i dig. Du kan inte fortsätta tänka i en bana, det finns flera vägar. Ta inte den svåra. Sug inte upp det och gå vidare som förra gången, du måste finna styrkan.

S: Jag är bara kall. Finns ingen styrka när det svarta kommer tillbaka. Jag börjar se svart och fan, det gör bara ont.
-tystnad-

P: Mår du fortfarande dåligt över att alla andra mår dåligt?

S: Nej, jag tror inte det. Jag bryr mig bara om människor för mycket så jag.. Ääh jag vet inte.

P: Jo, förklara dig!

S: Det bästa jag vet är att hjälpa människor. För jag vet att de kommer hjälpa mig sen, Ge och ta liksom. Och det är intressant, och jag tillfredställa dem. Jag tycker inte om att se nära och kära brytas ner till kloaken. Trasiga och tomma människor det är de bästa jag vet. Låter helt sjukt men jag dras till dem. Inte för att vi är plus och minus, utan vi är minus och minus på något vis dras jag bara till dem.

P: Sluta gör det, du kan inte hjälpa alla.

S: Det kan jag visst det. De jag vill hjälpaiallafall. 

P: Du måste sluta tro på det omöjliga. Det finns många du hjälpt, det finns ingen mer att hjälpa. Bara dig själv. 

S: Men fan..




Jag ska gå till min Bright och dricka lite öl och se på film. Ska bli mysit och helande. Imorgon kommer Berit och farmor hem, Ska bli härligt kul att träffa Berit. Match imorgon i stjernehallen klockan. 17.00.

Fick äntligen motivation och inspiration av kerstin idag på vårat möte, vilken ängel hon är
Nu börjar det lossna lite och det bara sprutar ut ord och elefanterna glider på en rosa matta fram till himmelriktet
Fan projektarbete kommer bli perfekt. Frykenskolan gick bra idag, hade bara lite problem med att komma in i själva Fryken. Vilket byggande. Träffade Christiane och hon lyser alltid av glädje. Det bubblar glädje och lycka av hela hon, färgglada kläder och rosa läppstift med blå ögonskugga. Söt! Alltid lika kul att träffa gamla lärare. Dags att sätta på John Mayer och flyga iväg till det djupna vattnet.

Kärlek mina vänner. Kärlek säger jag bara. Jag ser mina närmaste vänner bli så lurade av deras pojkvänner. Inte bara lurade utan förnedrade. Kärlek gör en blind. Jag tycker att det är respektlös att stå och dansa intimt med en/flera tjejer när man har flickvän eller pojkvän. Det som jag tycker är väldigt kul är att en kille stod och hångla med sin flickvän medans han stod och tafsa på min kompis. Och att en kille som Var det största svinet någonsin kommit tillbaka till sitt gamla jag. Jag säger saker rätt ut för jag tycker det är så jävla förbannat taskigt att gå bakom sin flickvän och ja, jag kan lägga mig i. För ingen av svinen avslöjar det själv. Jag skiter i vilken skit jag får ifrån er eller vilket skitsnack jag hör bakom ryggen. Jag bryr mig inte! Det jag hatar mest är att se mina närmaste gråta och ingen kille är värd ens tårar.

Respekt kallas det era svin.


Jag är väldigt kall när det kommer till kärlek. För det jag gått igenom med killar är sjukt. Jag har blivit bedragen, jag har blivit slagen, jag har blivit kastad, jag har blivit utnyttjad, jag har blivit lurad, jag har blivit kallad, jag har blivit sårad, jag har blivit förnedrad, jag har blivit endast ett knull, jag har blivit ett spöke och jag har varit en reserv. Inte så jävla konstigt att jag stänger in mig själv och aldrig mer vill bli kär. Sista förhållandet blev jag faktiskt kär men jag vågade aldrig lita. Jag litar inte på någon till 100%. Att skapa ett förtroende för någon är det svåraste jag vet. Jag är väldigt dålig på att prata känslor inför många människor, jag säger oftast: Nej, det är okej med mig. Det löser sig. Skärde bara sönder pulsådern igår men det löser sig. Allt löser sig. Jag är en människa som stänger in mig själv för jag vill inte vara en börda, den gången jag berättade allt för en speciell person blev den själv lika deprimerad på mig och fick nog. Så mycket känslor finns det i mig. Jag vill aldrig visa mig som just en sårbar person. Människor kan aldrig knäcka mig, det är bara jag själv som kan göra det.

När mitt sista förhållande slutade jag även med p-piller för jag blev så knäckt och jag ville aldrig mer ha kuk i mig. Jag bara grät och grät hela fucking dagarna medan killen satt och åt sylt? Jag kände inte igen mig själv till slut efter jag suttit på rummet i två dagar och bara gråtit. Så en dag åkte jag upp dit, hämtade grejerna och blev samma gamla Sara. Jag hade förstås sex med han efteråt och det bara krylla ångest och äcklig magkänsla. Som något äter sakta upp allt inifrån. Råttor som river och ormen som suger ut gift i mina ådror. Och en gång till, men sen räckte det. Då sprack det igen. Sånt är också respektlös, Ni vet att allt ni gör sårar och tär på en men ändå så ska ni in med kuken och bara tillfredställa er själva. Det enda ni tänker med är kuken. Sen gick det bara utöver när jag hade sex med mitt andra ex, barnmorska och ultraljud och aldrig mens. Helvete, vilken period.

Jag måste dricka mindre sa psykologen igår. Jag går aldrig ut för att ha kul något mer, jag super mig bara jävligt full för att för några timmar glömma bort och sluta tänka. När jag börjar bli medveten köper jag sprit och häller i mig. Det har varit veckodagar nu när pappa inte är hemma, det har varit dubbelkvällar och varje helg. Jag kommer få ett återfall  när som helst. Mössan kryper, okoncentrerad, dåligt självförtroende, stort hål i magen som blir allt större, sprit i huvudet konstant, sömnproblem och nagellacken bits bort. Allt detta tyder på återfall. Vill du hjälpa mig? Hjälp dig själv!

"Ångesten rinner som tjockt, svart tjära i mina vener och bultar i tinningarna. Min hud skriker efter förstörelse, rakblad och smetigt rött blod. Skada och hata mig själv. Dagligt självskadebeteende. Den största destruktiva handlingen jag gör varenda dag är att sakna han till hjärtat brister. Jag minns alla hans ord, de är inristade i mig. Varje ord om kärlek, saknad, livet och om döden. Jag älskar dig så att jag får magsår. Jag har blivit sjuk igen. Jag har blivit smittad av själens förkylning"

I slutet av November månad hände det något som kommer förändra vardagen. Saken är jag tänker inte inte särskilt mycket på själva incidenten utan det är mest efter det hände. Jag tänkte att jag skulle dela med mig varenda sekund jag låg i den kalla "sängen", halvdrogad och vettskrämd efter alla möjliga verktyg jag såg i rummet när de skulle knäcka rätt min näsa. Det började med att jag skulle träffa min farmor och berit i Stockholm C efter klassen åkt. Jag försökte täcka blåögat så mycket jag bara kunde. Men det gick inte så bra för det man såg även blått, rött och lila i ögat. Hur fan skulle jag kunna täcka över det? Solglasögon i slutet av November var inte den bästa lösningen men kanske den snabbaste. Efter jag stått och speglat mig i säkert en halvtimma tänker jag.. "Ähh, vafan! Vem skulle märka det här? Tur bara att näsan inte är sned." Trodde jag iallafall. När jag mötte farmor och berit såg jag direkt i deras ögon att de märkte och farmor blev alldeles tårögd. Det första farmor sa var: Din näsa är helt sned, Sara. Hon krama mig inte ens eller gav mig ett litet sött leende. Hon kände på näsan och det gjorde så fruktansvärt ont. Jag har faktiskt aldrig känt en sån smärta. Näsbenet var "halvtsönder" och jag kände hur farmors finger rörde ytterkanten av det som var sönder. Sen kunde jag inget mer dölja. Dagarna i Stockholm var hemskta men jag mådde skönt på ett sätt, det gör jag alltid i Stockholm. Fast varje gång jag gick förbi en spegel så såg jag att mitt öga såg ut som fan. Hur kul tror ni att det var att prova en underbar balklänning med en trasig näsa och blåöga? Och förbannat dålig hållning eftersom självförtroendet sjönk för varenda blick. Jag kände mig som en perfekt prinsessa, verkligen...

Det första jag gjorde var att boka till hos min doktor när jag kom tillbaka hem. Jag rögnta mig på Torsby sjukhus. Tre timmar efter ringer min doktor och säger att jag måste till karlstad akut nästa dag och jag skulle vara där klockan 09.00. Härligt att missa skolan iallafall. Nästa dag åkte jag, mamma och pappa till karlstad. Det tog ett bra tag men jag fick gå före människor som knappast kunde andas för de hade svalt något de inte skulle ha svalt. Jag kom in iaf, presentera mig för en doktor med bruna ögon och det var fyra personer därinne plus min mamma och pappa. Han kollade noga i min näsa och spruta en första bedövning i näsan. Sen ringa doktorn med bruna ögon till en bättre doktor som måste kolla på mig, han suckar och han tänker. Sen ger han mig två alternativ: Bli sövd eller bedövning. Sen sa han; Nej! Du ska bedövas bara. Jag sitter bara och försöker skratta och hitta på dåliga skämt för att skrämma iväg rädslan. Pappa går ut för han klarar inte av att vara därinne. Mamma sitter kvar med mig och håller min hand. Två till doktorer kommer in och ska kolla hur detta går till. Doktorn med bruna ögon förklarar hur det kommer att gå till och jag bara nickar och skrattar..  Han tittar på mig som jag är dum i huvudet för han vet hur ont det kommer att göra.

Jag lägger mig ner i en säng som är stel och kall. Väggarna och taket är helt vita, det finns ingenting att titta på. Den stora doktorn börjar med att hålla i mina axlar och försöker göra mig bekväm, han pratar med sjuksyster på sjukhus språk. Jag förstår ingenting. Sen kommer sjuksyster med världens största spruta. Ända sen barnben har jag haft sprutfobi, jag sprang alltid ifrån om de skulle sticka mig men denna gång var jag tvungen. Första bedövningen satte han mellan ögonbrynen mot näsan, andra bedövningen satte han mitt på näsan riktning mot vänster öga, den sista och den som jag började skrika av satte han precis vid mitt öga riktat mot ögonvrån och jag kände precis vart nålen satt och jag kände hur bedövningen svällde upp hela mitt ansikte. Jag blev förlamadi mitt vänstra ansikte. När bedövningen var färdig, stoppa han upp ett långt och väldigt blött bandage i min näsa, han skruva upp den ända tills den tog stopp. Sen tog han fram ett verktyg som såg precis ut som en tång, alla läkare tog tag i mig. Och jag greps av panik när jag såg tången mitt framför mina ögon. Jag ville så långt bort som möjligt. Jag bara låg o skrek och grät. När alla höll fast i mig drog han upp tången så långt han bara kunde medans bandage fortfarande var i. Han greppa tag i mitt huvud och lyfte näsbenet mot vänster eftersom mitt näsben hade hoppat över till det högra. Efter han hade greppa tag mitt huvud och lyft upp armbågen för att kunna ha någon kraft att flytta över näsbenet knäcktes det i hela mitt huvud och jag hörde att en av läkarna sa: åååh! Herreguud! Fyfan vilken jävla känsla. Det gjorde så jävla fuckning neger jävl kuk ollon så förbannat idiot ont. Ni förstår fan inte känslan. Han gjorde det inte bara en gång heller för näsbenet hoppa tillbaka utan han gjorde det tre gånger. De skyndade sig att dra ut bandaget för att sätta dit ett nytt som jag skulle ha i en vecka. De fäste bandaget med ett silikon snöre och tre feta tejp bitar mitt på näsan. Doktorn sa att jag skulle kolla mig i spegel, Varför? Hur fan kan han vara så dum? Vänstra ansiktet var trippelt så stort och det var blått vid näsan och jag bara stod framför spegeln och grät. Pappa kom in och krama om mig. Jag var helt knäckt, så jävla knäckt. Vi satt på sjukhuset i en timma och jag var inte kontaktbar utan allt var totalt blankt i mitt huvud. Det hjälpte inte direkt att alla stirrade, jag Hatar folk som stirrar och jag hatade mig själv för hur jag kunde ha blivit så ful. Jag kunde inte ta i mig själv för jag kände mig äcklig. Jag gick på toan för att spy men jag kunde inte spy eftersom jag inte hade ätit på hela dagen. Hel vägen hem satt jag och grät. Samma känsla kom som när jag var i den djupaste depressionen i sjuan. Allt kunde kvitta, vi kunde krocka men huvudsaken var att just bara jag dog och alla andra överlevde.


Idag har jag ont och det tog fem veckor för mig att våga börja spela handboll igen. Jag mådde fan så dåligt över att inte får spela handboll, bara sitta hemma och ha ont i näsan. Handboll är något som jag alltid tyckt om eftersom jag snart spelat i 13 år. Men jag ska ta igen allt jag missat och inte låta detta trycka ner mig. Inget eller ingen kan fan trycka ner mig till botten, det som inte dödar mig gör mig bara starkare.

http://www.newyork.se/Au-Pair-i-New-York,393.html

Fröken Staaf ♥  åker till New York till hösten för att hon ska bli Au pair :)