jag vill inte bo här, spyr på trottaren och hoppas att någon pissar på torsby skylten: det finns ingen riktig, ingen snäll och drägg. allting har lämnat mig eller lämnar jag dom. sitter i ett kallt område, tittar på mina saker på rummet och vill hämta flyttlådor och försvinna bort. nu vet jag: att jag Aldrig kommer tillbaka hit. det kvittar om familj och släkt saknar mig, den här gången får ni komma till mig. det är för mycket att be om julafton. jag vantrivs så hemskt mycket i torsby. vilket jävla runkställe. de enda ni gör är att super, försöker glömma bort era problem, hånglar med någon på fyllan: antagligen kan ni inte fixa ett ligg nyktert för då ser människan hur patetisk du egentligen är. usch usch, jag ryser.. som sagt: vilket jävla runkställe

jag är glad, mycket jävla glad över att jag supit mig full en gång sen påsk.
inte en droppe alkohol, "du är så jävla törr sara"

Jag litar ej på sådana ögon. det står "Jag sviker dig" i dem, jag intalar mig om och om att jag inte ska bli sån. jag går när ni kommer, jag lovar ingenting till er, jag gör aldrig om det. ni sårar min akilleshäl. slå inte mitt nummer, jag lägger på när ni ringer. ni bryter bara kvistarna med blommor och tar det finaste ur dem. ni suger tag och ristar in ett tomrum. det går jag nu ifrån

att tiden gick så fort fram. jag vet inte hur jag mår idag, dagarna är precis som varenda dag innan idag. jag kommer ledit mig själv till försämrad mental kapacitet. ett liv i torsby som det här är lika med tristess och depression. glädjen som fanns i livet innan jag började jobba i norge har försvunnit. järnbrist och lågt blodtryck? jag som hade hoppats på att ha någon dödsätare levde i min kropp som åt upp mig fortare än vad cancern gör på de som röker giftiga cigaretter. varför ska ni påstå saker ni inte har en aning om? tårarna brister snabbare än förr. jag kan bryta mig själv när tankarna försvinner iväg. självdestruktivt beteende försigår i mitt huvud - jag klarar inte av att koncentrera mig, prata, tröstäta eller att tänka positivt.

ibland önskar jag att jag inte tog jobbet i oslo för jag har aldrig mått sämre än vad jag gör nu. hemma sitter jag ensam, telefonen ringer en gång om dagen och då är det oskar som ringer. människor (som jag är fruktansvärt trött på nu) just dont give ***. jag vill inte vara ute och festa, fika med folk? förlåt om jag är världens tråkigaste människa.  såna småsaker jag älskade att göra är helt borta ur mitt system. jag fixar inte ens att gå och shoppa utan att jag svimmar. ingen har har enbart frågat: hur mår du? ärligt talat.. det är just därför jag vid 21årsåldern låser in mig i mitt barndomshem och döljer mig från verkligheten

jag har aldrig mått så bra som jag gör
men ändå mått så illa som jag bara kan