att tiden gick så fort fram. jag vet inte hur jag mår idag, dagarna är precis som varenda dag innan idag. jag kommer ledit mig själv till försämrad mental kapacitet. ett liv i torsby som det här är lika med tristess och depression. glädjen som fanns i livet innan jag började jobba i norge har försvunnit. järnbrist och lågt blodtryck? jag som hade hoppats på att ha någon dödsätare levde i min kropp som åt upp mig fortare än vad cancern gör på de som röker giftiga cigaretter. varför ska ni påstå saker ni inte har en aning om? tårarna brister snabbare än förr. jag kan bryta mig själv när tankarna försvinner iväg. självdestruktivt beteende försigår i mitt huvud - jag klarar inte av att koncentrera mig, prata, tröstäta eller att tänka positivt.

ibland önskar jag att jag inte tog jobbet i oslo för jag har aldrig mått sämre än vad jag gör nu. hemma sitter jag ensam, telefonen ringer en gång om dagen och då är det oskar som ringer. människor (som jag är fruktansvärt trött på nu) just dont give ***. jag vill inte vara ute och festa, fika med folk? förlåt om jag är världens tråkigaste människa.  såna småsaker jag älskade att göra är helt borta ur mitt system. jag fixar inte ens att gå och shoppa utan att jag svimmar. ingen har har enbart frågat: hur mår du? ärligt talat.. det är just därför jag vid 21årsåldern låser in mig i mitt barndomshem och döljer mig från verkligheten

jag har aldrig mått så bra som jag gör
men ändå mått så illa som jag bara kan