alla känslor slog och sprängde
femton ton tårar och det fortsätter bara att forsa ner för kinderna
jag andas för en gång skull
skulle behöva en rejäl dos av morfin
för att dämpa en halv sekunds bröst smärta
fyfan jag hatar såna här dar
en sak till:
jag hatar att känna mig beroende av människor. ensam är bäst.
tusen gånger mer instängd
Jag har sett kärlek från båda sidor nu, från och ge och ta och ändå ser jag bara kärleksillusioner och nu minns jag. jag förstår inte kärlek, inte det minsta. jag skulle ha ringt dig ikväll men handen fastnade framför mig och jag skulle sagt; "jag älskar dig" men stolthet kom i vägen. och Du eller Jag vem är konstigast? är det bara jag som förändrats. ja, nåt är borta men nåt hittas, varje dag. Jag har sett livet från båda sidor nu, från upp och ner och ändå ser jag bara livsillusioner. nu minns jag att jag förstår inte livet, inte det minsta.
en lsd för mycket
frågan som jag alltid ställer mig själv: Att fortsätta vara ensam eller att inte vara ensam?
jag tror att jag ska unna mig ett vinglas efter min hårda träning med mina underbara flickor. Visst de klagar mycket på att jag kört för hårt med dem men de vill utvecklas så det är bara att stå ut i en timma. På söndag ska jag vara tränare igen för de spelar match förhoppningsvis min sista för på måndag vill jag flytta!
got left
Don't you dare come to me for forgiveness, you traitorous bitch.
Begränsas du av din första Kärlek?
Gammal kärlek rostar aldrig? Det är sådant ordspråk du säkert hört en miljon gånger. Många har en särskild plats i hjärtat för den där Mr.Big/Mrs. Her som vände upp och ned på allt en gång för längesedan. De som faller väldigt hårt och svårt för sin första partner sägs ha svårt att gå vidare och bli lyckliga i sin framtida kärlek. Det är viktigt att förstå att du inte är tillsammans med din första kärlek för alltid, hur kär du än är. Så hindrar man en tidig passion från att påverka senare förhållanden på ett negtivt sätt. De flesta upplever sn första kärlek i tonåren och då kan man ägna allsin kraft åt den. En sak är säker: Den första kärleken formar dig, liksom alla andra upplevelser, till den individ du senare blir. Den lär dig hur ett förhållande fungerar och lika viktigt Inte fungerar.
Lösningen är alltså att skydda sig från tidig passion innan du blir för bekväm. Det låter lite sorgligt..
Jag tyckte om mitt inlägg i maj så jag lägger upp det igen eftersom jag tycker att det stämmer
jag har saknat dig, föraktat dig och saknat dig igen
hej mina vänner
jag måste faktiskt beröma er, ni som fortfarande läser även om jag aldrig uppdaterar något mer. jag ska bättra mig. jag ska skriva mer naket och ångestfullt men absolut inte destruktivt. men lilla jag ska aldrig censurera något som vanligt. jag kan fortfarande släppa in lite mer happiness eller jag ska släppa in mycket happiness. idag är inte dagen jag börjar utan vi börjar imorgon med det ångestfulla. Allt kommer börja skriva är inte det jag känner just idag utan allt som har med det förflutna. Fast mina vänner, Allt detta med Mr. Big ska jag fortfarande skriva om.. som vanligt har jag kvar lilla det där.
Vart sitter jag i livet?
20årskrisen. Sagt nej till ett jobb, f-skatt?, åkt runt lite överallt som förträngt det mesta som jag borde ha gjort under två veckor, sökande. Jag vill checka ut. Ett Örebro skulle aldrig slå fel, men har lovat mig själv. min syster fick jobb idag och om jag absolut inte får det i sverige får jag åka till norge. Vill jag det? helst inte.
jag ska titta på sista delen av Kungarna nu
Angus & Julia Stone - Mango tree
jag önskar ja var där nu
allt är kanske inte bra
men det är inte som då
jag bara säger om de är
- du gav mig en bomb under bron
vem du var,det har jag glömt för längesen
Dom tog mig till en plats där inget växte
Till en plats där bara skuggorna i dammet hade tid
Dom tog mig till en sal, ett solblekt sjukhus
Där alla dörrar var så tunga att dom inte krävde lås
Dom ledde mig förbi rader av stärkta sängar
Där våra steg ska eka länge efter att vi alla gått ur tiden
Dom skriker ditt namn just när regnet träffar fönstren
Och en ond vind skakar träden, tamburin shakers av döda löv
Och dom tog mig till en smutsig strand
Där vålnader av surfare som drunknat samlade PET-flaskor för pant
På en grusväg mellan fält där ondskans blommor tilläts växa
Och förvandla evig skog till skvallerpress
Och dom pekar mot en fond, giftgula moln
Oranga lampor, tysta silos, jetplans ångspår, bengrå torn
Dom viskar i mitt öra
"Ser du framtiden, ser du hur inget växer, inget lever men ingen dör?"
När man äntligen kan se alla mekanismerna där bakom
Så blir man aldrig rädd mer
När man äntligen kan se alla kejsare står nakna
Så vänder allt igen
Allt vänder om igen
Jag vaknar i en sal, på ett skuggigt sjukhus står en kvinna
vid min säng som blekt sina tänder en grad för hårt
Hon smeker min kind varligt med en hand konstgjord som dockors
Rynkfri, ringlös, målad, tung och febervarm
Och vi lurar ditt porslin, små ilskna utslag är en släng av
allergi främst mot min samtid och min tro
Jag skriver ditt namn tveksamt på ett vykort, liksom testar
Vem du var, det har jag glömt för längesen
men du bara skattar åt mig,förminskar allt till ett litet skämt
kan inte direkt säga nej till allt som frestar mig på vägen
jag gör vad jag vill, när jag vill, hur jag vill
jag har en egen vilja
kanske jag inte kan vara guds lilla ängel
ibland kan jag göra dumma saker utan att tänka efter
men är jag helt fucking ensam om i världen att göra det?
tydligen blev hon utnämnd till torsbys lilla egen prinssesa
tänk om jag kanske är det du inte tror jag är?
kan inte torsby förstå att det finns bättre saker att bry sig om
om du sagt en sak till mig så får du faktiskt inte en andra chans
efter allt stryk jag tog
så får inte en jävel en andra chans för jag vet att jag fortfarande är sårbar
jag kan inte förlåta, jag kan bara glömma
ja,jag kan inte heller vara riktigt ärlig ibland för jag kan inte såra människor
det funkar liksom inte. jag är rädd att se någon ledsen för min skull
jag blir själv ledsen så jag bara undviker och hoppas på att de förstår
att det funkar inte.. men ibland gör jag fel. men
tycker inte att jag förtjänar ordet; hora, idiot, slyna, bitch osv.
ingen människa som inte utövar sexuella tjänster för pengar förtjänar att höra det.
människor kan bli förbannad men stå inte och släng käft
onödigt
babbla inte att du tror att du känner mig, att du vet allt om mig om du inte vet ett dugg.
du tjänar inte på att såra mig
i september åker jag och jönsson söder ut. och fiskar oss ut i skåne med lite smörgåsar och te.
eget mysigt café. bibloteket hela dagen och jönsson var trött. nu ska jag ta tag i mitt nutida jobb som håltimma brud på frykenskolan.
jag vill ha dig du är min bara min
vi borde inte göra det här
vad jag bryr mig om nu är att få ut dig ur skallen. att aldrig
ge hela hjärtat för kärlek igen. Den tar slut från kyss till kyss,
vad jag bryr mig om nu är att aldrig ge hjärtat rakt ut!
eller att jag lyssnar på josé gonzález, längtar efter vämre. längtar efter zakynthos. längtar efter inombordsvärmen som försvann. kroppen är som en istapp i januari snön. du, herren där uppe är inte min käraste vän eller det är väl inte du heller. kanske borde dricka lite himmel grön te för att värma upp själen. har suttit och läst fyra kapitel ur aldrig fucka upp och mina ögon börjar bli lite svullna. det fungerar lite bättre att sova om nätterna men det vill fortfarande inte fungera mentalt. jag fick faktiskt inatt, ringa snabbnumret 8 på telefonen och prata. bara prata. alltså ursäkta men jag vet inte vad jag jiddrar runt med. jag bollar i osäkerhetens osäkerhet. en lärdom tog jag vara på idag iaf, under de senaste 40 dagarna ska jag inte blanda mig in i något trassel vare sig det är vänner, mest är det väl sex och killar, alkohol, familjeproblem. jag måste sluta trassla runt för min egen skull. jag kan inte hålla på och trösta runt mig för dte funkar inte så och det vet jag själv mycket väl. jag måste komma över allt som hänt och kommer antagligen att hända. jag funderade ju väldigt starkt på att kanske komma bort och vore det inte bra att kanske återvända till mina kära vänner på kullen? fast det jag skulle vilja mest att bara åka iväg ensam till ett hus långt inne i skogen och va ensam.
ja för du fucka upp mig och så enkelt är det med de. tyvärr så var du inte den människa jag trodde du var eller dne människa alla säger att du är. allt är bara skitsnack, du är samma asshole's som de andra.
då kommer rädslan och tar oss
Är det verkligen sant? Hur korta kan sömnlösa nätter vara egentligen? somnade: cirka 05.15 (sista gången jag kollade på klockan var hon det) och vaknade 07.25. somnade absolut inte utan regn. så hallelulja, jag kommer se ut som en knarkare om det fortsätter såhär. det taskiga är att jag inte sover på dagarna utan är bara en slags halvmänniska som lunkar runt. jag var tvungen att lyssna på mitt gamla favoritband inatt för det bara sög men psykologen vill inte att jag lyssnar på det för de påminer om rökdagar, vita väggar.. men det var härligt.
men det kanske inte räcker med att vara verbal i slutändan. jag tror inte att det ens kommer finnas en skillnad mellan att vara ärlig och att falsk? en vit lögn skadar inte. aboslut inte. alla som nänmer ordet ljuga ljuger. jag har gått igenom det mesta när det gällr lögner. jag är inte oskyldig heller men när jag ljugit är det för att skydda eller att jag gavit ett förtroende till den andre. jag har ljugit om otrohet en gång och det ska jag aldrig göra om. för att såra en människa så innerligt mycket så att även min värld förstörs är inte värd de. fast du var ganska korkad själv.
du vet nog inte riktigt än vad du förlorat men hörru väna lite du kommer förlora ännu mer, du är så liten.
jag ska aldrig mer sakna mig
det har regnat för mycket de senaste dagarna. det har brunnit och börjat riva. jag vet inte längre hur man tacklar en känsla. vad gör jag när jag får så ont i kroppen att den viker sig? jag kan inte stå längre när regnet börjar falla. jag kan inte prata om det för då viker jag undan. hur gjorde jag förr när råttorn rev, gnaga och åt av bröstet? hur gjorde jag när paniken kom över ...? låg jag bara där och väntade på att jag skulle dö. varför vill inte maten bara åka ner och smälta som vanligt. varför är det inte lika härligt att falla. bara för att saker inte vill gå min väg. det får väl bli en karusell igen med att slåss med sin egen kropp. att acceptera, ja det kommer igen. men nej, jag tänker inte bli som då. jag tröttnade på vita väggar, att gå i rockar och att bli ompysslad av tanter som inte hade någon aning om vad som hände med mig. tack tant för de färgglada pillern. om det vore så väl borde inte perioden hålla i sig så länge att hjärtat spricker och hoppen försvinner.
Ta vad du vill
jag tänker väl inte mest på att komma till en ny omgivning, tänker mest på..; Sätt dig i bilen och håll käften. du ska till thailand och hora. ja, på ett ungefär. jag har drömt om livet som just barnflicka/au-pair sen mitt liv i ettan på gymnasiet började. (efter jag kom från Örebro) och ja! jag tycker att denna chans som jag får just den förtjänar jag. jag känner mig inte ett dugg galen bara sugen. Äntligen, Äntligen!! får jag göra något jag vill utan att känna känslan av att jag lämnar något eller någon som ligger mitt i skiten mellan livet och döden bakom mig som får lämnas ensam. lost eller någon kris kan jag inte ha, jag har grubblat länge och såå hårt att några hjärncellar exploderade. jag gör en bra grej och jag tycker att man inte ska säga.. "jag kommer inte klara mig, vilken ska ta hand om mig?" eller såna saker som får mig att tvivla på mitt beslut. Jag är som sagt bara borta i 6 - 8 månader om det går bra. Och då mina vänner, Då hoppas jag att ni inte är kvar i torsby för livet är värd att leva på bästa spännande möjliga sätt. Utforska, älska, lev sen kan du dö.
Sara Lousie Staaf aka. Kruspop
kan aldrig sluta be-bop-a-lula hela jävla dan
om du gör det, kom aldrig tillbaka
jag hatar detta; sömnlösa nätter med råttor som klöser sönder bröstkorgen, när jag smått känner perioden komma, miljontals med tårar, ensamma kalla dagar. det är så djävulskt illa att få den där ångesten mitt i natten när alla sover. och du känner dig så jäkla patetisk över att du tror att du ska dö vilken sekund som helst för man kan inte andas, hjärtat bultar fort som fan och paniken är hysterisk. det drygaste är att torka tårar, när du väl tror att tårarna är slut så kommer det en översvämning med tårar. fyfan för att behöva tycka synd om sig varenda jävla dag. jag vill inte men detta år har ångesten kommit när den vill och stannat hur länge den vill. det känns precis som när den börja för kanske är det precis 10 år sen idag nästan. det drygaste fortfarande är att jobba upp sig till en starkare person samtidigt som man försoker FORTFARANDE läka hjärtat, det sämsta som finns. känner mig fortfarande lika patetisk och dum för fan alltså, vad länge sen. men helvete varenda jäkla dag saknar jag dig och varenda jäkla gång jag praar eller ser dig blir hela min kropp som sockervadd i hundra grader, jag smälter och fyfan vad jag smälter. jag är svag, knäsvag för dig. som jag blev första gången jag la märkte till dig. egentligen kan jag bara släppa men jag vill inte. fast jag förstår inte varför jag vill slita mig i stycken fortfarande, för jag kan bara dra mig ut. men det är så svårt för någon eller något säger mig att vänta lite till. men det tar fan livet av mig att vänta. världens bästa läka såren fortare låt; håkan hellström - jag har varit i alla städer.
När det äntligen är över
Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder någonstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans
Jag vet vad som måste göras
Ända sitter jag kvar här
I ett sista kapitel som jag har förälskat mig i
Jag försöker att strida mot känslan
Men den är rädd och den spelar ett spel nu
Jag får för mig att jag kan va kvar men vet inte hur
Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder nånstans
Jag vet att måste ta steget ur vår sista dans
Jag vet vad som måste göras
Ändå ligger du kvar här
Och jag hoppas du sover, jag smeker dig lätt om din hals
Jag vill inte spara min längtan
Jag har tänkt men aldrig fått tala
Så feg att jag viskar du hör säkert ingenting alls
misery is a place in me
när jag bläddrade genom NWT i min tid i höljes, såg jag en spalt längst bak att det skulle komma en dokumentär på SVT om mitt gamla hjälte band broder daniel. Dokumentären skulle handla om BD's avskedskontser i Göteborg på way out west förra året, såklart var jag där och halv tjöt tillsammans med de gamla indiepopparna. jag ringde min pappa och han skulle spela in det åt mig. Imorse när jag vaknade satte jag direkt på recordingen och fan vad det stank och rev i bröstet. att tänka tillbaka på min tonårskris när endast broder daniel fanns i mitt huvud, mitt hjärta, mina vener. jag var som de andra som fantiserade att bli henrik berggrens fru, att han var min gud är helt uppenbart om du kom in på mitt rum. Broder Daniel Forever. min tonårskris var den jobbigaste perioden jag någonsin gått genom. min tonårskris började tidigt men det var ändå samtidigt en livskris. jag var korta sekunder från livet till döden. det ljusa i livet var liksom inte själva livet utan det var bara att försvinna bort från livet. jag hatade vardagen, jag hatade alla människor, jag hatade folk som tyckte synd om mig, jag hatade verkligen folk som aldrig hade åsikter och bara satt tyst. de som aldrig yttra sig för då skulle de framstå som patetiska idioter.. medans jag som hatade de patetiska idioterna som höll käft och lät sig själva göra vad som helst för att komma in i the "IT-grupp". Det var flickorna som hade för stora BH:s och la in extra vaddar för att få killarnas uppmärksamhet. På frykenskolan där som alla var kära i the IT boys och där som skate var det ultimataste du kunde göra, där som flickorna skrek hora i korridoren och där som toaletterna var klottrade med brutala ord som vem som helst kunde ta livet av sig. jag hatade er som mobbade och jag hatade er som kasta skit. men vilka umgicks jag med? jag var först en i gruppen men efter en sommarn förändrade jag mig helt. jag var TRÖTT på att snacka, på att framstå som en "superstar". Fyfan vad glad jag var över att jag ändrade mig men det var frid och fröjd..
Varenda lilla skit kommentar jag fick bakom min rygg av er och varenda lilla "puttinuttiga"- jag tycker synd om dig sara: jag kan hjälpa dig: sluta må dåligt. Men ärligt talat! jag var aldrig ensam, jag hade alltid massa folk runt mig och med mig. men fan så ensam hade jag aldrig kännt mig. Folk visste inte en skit och folk försökte komma på ideér att stoppa i mig antidepressiva för jag hade en borderline. det var jättekul att ha världens snyggaste storasyster när man själv såg ut som en invalid babian. jag var konstant osynlig hemma kändes det som. visst har jag mig själv att skylla på för jag satt bara i mitt rum i flera år och spelade Broder Daniel skivorna på högsta nivå. jag fick sakta men SÄKERT den respekt jag var ute efter och jag vann den kampen jag var ute efter. Men det är mycket jag kan reflektera, för dte hände så mycket men ändå hände så lite.
det som jag ångrar mest av allt är alla dessa piller jag åt, som mina njurar och lever i efterhand kollapsade. den största ångesten är mina armar, mina ben, kinden och magen. fyfan hur jag såg ut ett tag. men det som de flesta inte förstår är att man är i en liten bubbla som inte går att spricka sönder, det kvittar hur många eller hur mycket man säger "Gör inte destruktiva saker sara, misshandla inte dig själv." För man lyssnar inte! Det sista du lyssnar på är en missbildad person som säger sluta göra illa dig. men ack ack, jag skulle ha lyssnat. jag tyckte att jag var smartare än så. Det sista jag någonsin kommer göra är att just skära, slå, riva, skrubba, sudda sönder mig själv. Det var de onödigaste jag gjort. Men det är en del av mig.
klart som fan att din kuk är liten och ditt ego är för stort
dagarna som gått har bara runnit ur händerna. varit uppe i dalen med emma och jobba på wärdshuset. faktiskt rätt gött att vara däruppe, man blir liksom go och glaá fast ändå jävligt uttråkad. men märker direkt jag kommer tillbaka att jag blir hatisk och förbannad. det finns liksom ingenting kvar i torsby förutom handbollen (som just nu betyder pretty pretty mucho) och dess vänner man har kvar. tomorrow ska jag och lilla emma till skolan och käka lunch med ninni hedberg om det är god mat, saknar skolans fisk och sås så förbannat.
nej men fyfan skulle vara gött om någon kunde kidnappa mig och köra mig till zakynthos med bil och båt. för flygplan klarar jag inte av. önskar just nu att alla kuk huvuden med kukar vid näsan kunde kuka sönder sig för era kukar är fulla av herpes och ingen vill ha ett kuk huvud som har en kuk som är herpes-kukad. du kan inte påstå att jag är för kräsen när det kommer till kuk huvuden. herregud. jag har testat, jag har blivit kär, jag har blivit dumpad, jag har blivit utnyttjad, bedragen och jag har till och med blivit så hatisk mot er att jag varit ute efter att såra, förstöra, riva, fukka up er och dra isär er med min käft. men ni är fortfarande för stolta. jag har till och med varit hon som -varit med en kille som skulle lämna sitt 1-åriga förhållande för just mig- men fuck nej, du fukka upp hela min auora du med. fortfarande är du stolt och går med din förbannade tjej, inget vet hon. jag kunde lika gärna fukka up dig men då hade jag blivit för svag för dig och blivit någon rebound girl. jag fattar inte heller hur ni kan göra flickorna så kära i er att flickorna glömmer sitt liv, äter upp sig till feta hönor och aldrig mer hör av sig. det är faktiskt helt otroligt, ni fetar upp dem med chips, hamburgare allt jävla skit. sen när de är feta och fått akne av all fett ni gett dem. då är det helt OK att dumpa. jäklar ni skulle bara veta hur mkt av feminist jag håller på att bli. kör upp detta i röven och sluta vara så stolta. Peace
det saknas en hjärntvättning och två rötter av guld
ursäkta bloggtorkan och dess ångest mellan två olika personer i en kropp. idag får jag äntligen duscha mitt hår efter tre-dagars av fett. jag ska duscha extra länge för mina ben ska fotas imorgon, det ska rakas, det ska bort död hud, det ska bli glans och det ska bli gyllene brunt. fast man vet väl aldrig hur det blir eftersom min kompis har våldgästat min kropp igen. efter att ha varit frisk i ett år och tre månader kommer kompisen tillbaka. fast enda skillnaden denna gång är att jag inte röker, dricker inte på kvällarna för att kunna somna, jag kan absolut inte sova själv. jag vet att allt sitter i mitt huvud, jag vet vad jag ska göra när Det tar över min kropp men ni som inte haft en kompis i kroppen vet inte hur läskigt det är. aldig i livet att jag ska käka piller, aldrig i livet att jag ska gå tillbaka till den jag var förut. aldrig i livet att jag ska ta tillbaka dig
om du gör det, kom aldrig tillbaka
jag vet inte om man ska chansa i livet, om man ska våga ta en chans. jag tycker jag chansar för det mesta. men just i detta ämne som jag är mycket dålig på eller jag har för många dåliga erfarenheter av det. jag vet oftast inte hur jag ska agera eller vilka ord som ska komma ut ur munnen, vilka ord som man ska använda. jag sitter dag in och dag ut, lyssnar på samma låt deportees och dricker vatten. försöker tänka ut meningen med att varför panikångest drabbar folk som mig och varför jag måste ringa sjukhuset dirket jag tror jag ska dö för att mitt hjärta slog i fel puls. eller varför man aldrig räcker till. folk börjar glömma och det är bäst att man tar sina grejer och drar snart.
eller vad jag är
Jag har fastnat. Jag har fastnat, långt bak i tiden, jag har fastnat i nuet, jag har fastnat i tid som inte ens varit. Det här känns inte bra. Syrebrist och sprängande hjärtan kan inte vara hälsosamt, det kan inte vara bra. Håll i mig innan jag faller, bär mig, och tejpa ihop mig. Det lilla som finns kvar, något måste väl ändå finnas kvar?
Jag vet inte vem jag är eller vad jag är. Jag står där framför hallspegeln, samma gamla hallspegel som det alltid varit, som följt från hem till hem. Samma spegel som jag sett mig själv i från år till år, månad, dag, timme, vecka. Jag står där och stirrar och undrar fundersamt, vem flickan på andra sidan glaset är. Jag drar tillbaka hennes hår, jag rör vid hennes panna. Jag slår henne, jag sliter och river och skriker. Ändå är hon kvar där, och ser på mig, på samma sätt som jag ser på henne och jag vet inte vem det är som är den äkta.
Vilken sida av spegeln visar den verkliga världen? Vem är bara en död bild och vem går ut i bland folket och lever. Är jag bara en spegelbild, är det de som skapar tomhet, den sanning att det inte finns något där. Är det de som gör att livet är svårare än döden och döden är lekande lätt?
