det har regnat för mycket de senaste dagarna. det har brunnit och börjat riva. jag vet inte längre hur man tacklar en känsla. vad gör jag när jag får så ont i kroppen att den viker sig? jag kan inte stå längre när regnet börjar falla. jag kan inte prata om det för då viker jag undan.  hur gjorde jag förr när råttorn rev, gnaga och åt av bröstet? hur gjorde jag när paniken kom över ...? låg jag bara där och väntade på att jag skulle dö. varför vill inte maten bara åka ner och smälta som vanligt. varför är det inte lika härligt att falla. bara för att saker inte vill gå min väg. det får väl bli en karusell igen med att slåss med sin egen kropp. att acceptera, ja det kommer igen. men nej, jag tänker inte bli som då. jag tröttnade på vita väggar, att gå i rockar och att bli ompysslad av tanter som inte hade någon aning om vad som hände med mig. tack tant för de färgglada pillern. om det vore så väl borde inte perioden hålla i sig så länge att hjärtat spricker och hoppen försvinner.