när jag bläddrade genom NWT i min tid i höljes, såg jag en spalt längst bak att det skulle komma en dokumentär på SVT om mitt gamla hjälte band broder daniel. Dokumentären skulle handla om BD's avskedskontser i Göteborg på way out west förra året, såklart var jag där och halv tjöt tillsammans med de gamla indiepopparna. jag ringde min pappa och han skulle spela in det åt mig. Imorse när jag vaknade satte jag direkt på recordingen och fan vad det stank och rev i bröstet. att tänka tillbaka på min tonårskris när endast broder daniel fanns i mitt huvud, mitt hjärta, mina vener. jag var som de andra som fantiserade att bli henrik berggrens fru, att han var min gud är helt uppenbart om du kom in på mitt rum. Broder Daniel Forever. min tonårskris var den jobbigaste perioden jag någonsin gått genom. min tonårskris började tidigt men det var ändå samtidigt en livskris. jag var korta sekunder från livet till döden. det ljusa i livet var liksom inte själva livet utan det var bara att försvinna bort från livet. jag hatade vardagen, jag hatade alla människor, jag hatade folk som tyckte synd om mig, jag hatade verkligen folk som aldrig hade åsikter och bara satt tyst. de som aldrig yttra sig för då skulle de framstå som patetiska idioter.. medans jag som hatade de patetiska idioterna som höll käft och lät sig själva göra vad som helst för att komma in i the "IT-grupp". Det var flickorna som hade för stora BH:s och la in extra vaddar för att få killarnas uppmärksamhet. På frykenskolan där som alla var kära i the IT boys och där som skate var det ultimataste du kunde göra, där som flickorna skrek hora i korridoren och där som toaletterna var klottrade med brutala ord som vem som helst kunde ta livet av sig. jag hatade er som mobbade och jag hatade er som kasta skit. men vilka umgicks jag med? jag var först en i gruppen men efter en sommarn förändrade jag mig helt. jag var TRÖTT på att snacka, på att framstå som en "superstar". Fyfan vad glad jag var över att jag ändrade mig men det var frid och fröjd..
Varenda lilla skit kommentar jag fick bakom min rygg av er och varenda lilla "puttinuttiga"- jag tycker synd om dig sara: jag kan hjälpa dig: sluta må dåligt. Men ärligt talat! jag var aldrig ensam, jag hade alltid massa folk runt mig och med mig. men fan så ensam hade jag aldrig kännt mig. Folk visste inte en skit och folk försökte komma på ideér att stoppa i mig antidepressiva för jag hade en borderline. det var jättekul att ha världens snyggaste storasyster när man själv såg ut som en invalid babian. jag var konstant osynlig hemma kändes det som. visst har jag mig själv att skylla på för jag satt bara i mitt rum i flera år och spelade Broder Daniel skivorna på högsta nivå. jag fick sakta men SÄKERT den respekt jag var ute efter och jag vann den kampen jag var ute efter. Men det är mycket jag kan reflektera, för dte hände så mycket men ändå hände så lite.

det som jag ångrar mest av allt är alla dessa piller jag åt, som mina njurar och lever i efterhand kollapsade. den största ångesten är mina armar, mina ben, kinden och magen. fyfan hur jag såg ut ett tag. men det som de flesta inte förstår är att man är i en liten bubbla som inte går att spricka sönder, det kvittar hur många eller hur mycket man säger "Gör inte destruktiva saker sara, misshandla inte dig själv." För man lyssnar inte! Det sista du lyssnar på är en missbildad person som säger sluta göra illa dig. men ack ack, jag skulle ha lyssnat. jag tyckte att jag var smartare än så. Det sista jag någonsin kommer göra är att just skära, slå, riva, skrubba, sudda sönder mig själv. Det var de onödigaste jag gjort. Men det är en del av mig.