idag kom den lilla framtidsfrågan på tal igen. det som jag behöver mest tänka på är vad jag vill göra under hösten och vintern. vill jag fortsatt vara barnflicka? jag fick ett litet förslag av min au pair mamma som de pratat om. att jag fortsatt får vara kvar här. och att jag får vara en dagmamma för lilla bebisen och en annan bebis som bor längre upp i gatan. för att få tjäna lite mer pengar. eller om jag vill börja konditor kursen/börja jobba på cafe men ändå vara kvar hos familjen. jag har nog iallafall bestämt mig för att jag blir kvar hos familjen till julen. ååh jag vet inte, vad ska jag göra? en sak är säker iaf inom min framtid är att jag vill ha en utmaning som jag sliter håret av mig. jag känner att det jag jobbat med nu klarar jag lätt. jag behöver något helt ovanligt men ändå som jag klarar av utan att bli utbränd. jag pressar mig alltid till hundra när det gäller jobb så det är lätt för mig att gå in i väggen. frisör tycker inte många att jag ska bli för jag är för smart för det yrket. jag måste hitta något storslaget och något som varit ett intresse för mig hela livet. varför jag är stressad inför framtiden är för att jag känner att jag blir äldre med dagarna, visst jag fyller bara tjugoett. men jag har sett så många i min omgivning som bara lever i nuet. jag vill både leva i nuet men ändå leva i framtiden.

Varför ska allt vara så svårt när man är liten och nyfiken på världen?

jag är glad att jag vuxit mig ifrån den där lilla party prinsessan jag var. livet är inte alltid en fest. jag mår mycket bättre utan alkohol i mängder. Folk mår mycket bättre, det är bara för få som inser det. jag har fortfarande en tendes att hälla i mig alkohol när jag behöver få ur lite skit i huvudet. när problemen rinner ut med alkoholen. att ölen och spriten blir en räddare i nöden när tårarna inte slutar rinna. när ångesten blir för tjock i bröstet och paniken vill explodera men jag är inte redo för att takla den. att andas ut ur påsen och säga högt till mig själv: allt är bra. jag kommer inte dö. jag önskar att om två år slipper jag leva med panikångest, att mitt psyke klarar av att leva ut det och att den bara försvinner med åren utan att jag behöver ringa mamma varje gång råttorna börjar rista med klorna i bröstet. det känns dock som jag provat allt för att få stopp på det. jag har öppnat upp mig för många människor om att leva med det - jag skriver det till och med på bloggen - jag har pratat med psykologer, fått hjälp men alla vill att jag ska stoppa i min tabletter som jag absolut vägrar. jag har tagit lugnande men jag blev förslappad och kom in i en annan värld. jag har levt ut den och förträngt bort den. det sämsta är nog att jag tror jag inte duger för någon eller något. samtidigt vet jag att jag gör det men ändå inte, hur vrickat är inte det? förbannat. när man blivit sårad av så många människor och backstabbad inser man nästan aldrig något bra i människor eller livet. jag försöker mest att forgive and forget. ibland lyckas jag men oftast inte.
ibland önskar jag att jag fortfarande var den lilla party prinsessan som inte brydde sig om något eller någon. jag fick allt jag ville ha och dagen efter slängde jag iväg det. inga känslor och ingen empati för människor. rakryggad och näsan pektade uppmot himmlen. fast du kan inte bete dig så. det är fel. man ska möta människors ögon och aldrig slänga iväg någon. att ligga med bara one-night-stands, att inte ens bry sig om deras känslor utan total ignorera deras röst. vilken patetisk människa. det är tur att jag är varm och alltid redo att hjälpa mina vänner upp när de faller ner. jag vet känslan, jag kan känslan och jag kan hjälpa för jag är jag och jag förtjänar bättre.