varför händer detta alltid mig? herregud, är jag peton sawyer upp i dagen? except att ingen dör... men "people always leave"
jag har mött dig i kassan nästan varje dag sen jag började här. det blev lite konstigt när du alltid var övertrevlig mot mig och pratade med mig när det var hundra meters kö. kommer ihåg förr-förra måndagen när du äntligen frågade något seriöst. min adress. när jag kom till oslo förra måndagen var mitt rum fyllt med rosor, jag hade inte den blekaste aningen om vem det var som hade skickat dem till mig. plötsligt slog det mig när jag var i butiken att det var du. du gick ur kassan när jag kom och började gå mot mig med ett leende. det första du sa, "förlåt, men jag har sett dig ledsen och grubblande ofta när du är här. jag tycker inte du förtjänar att vara ledsen. inte för att jag känner dig, eller det känns som jag gör det. jag måste bara få lära känna dig" jag svarade: "du känner inte mig!" och jag gick vidare.. den dagen var inge bra för jag hade bara han med det stora k-et i huvudet.

samma kväll stod jag ute och väntade på dig tills du skulle sluta. när du kom ut hade du cigaretten i munnen, hatten på huvudet och gitarren på axeln. alltså, vilken sjuk-sagovärld låter det som jag har varit med om? sinnessjukt. vi gick runt makrellbekken och pratade om allt från människor till hat och kärlekar. efter fem minuter kändes det som du att du visste allt om mig. jag har spenderat alla mina nätter och de hål-timmarna i dina armar. men som sagt, people always leave. vi visste att du skulle åka till australien från första dagen vi sågs i kassan för det var de första du sa när jag kom till oslo. fyra år? jaja. jag kan säga att jag är hopplöst förälskad men inget mer för jag vet att imorgon åker jag hem till byn och där övervinner han med det stora k-et allt. som vanligt även om jag inte vill så cirkulerar allt om dig vart jag än befinner mig. och jävlar va trött jag är på att ha dig i huvudet.

igår när vi satt ute på balkongen hos dig på frogner hade du gitarren i famnen. två vinglas, jag hade bara klänning på mig, du satt bara i dina slitna levis shorts med cigaretten och spelade john mayer med kvällssolen som utsikt. att vara runt dig kändes så tryggt, jag kunde säga vad som helst och du tog allt så lugnt. hela din aura är bara sjuk. du bryr dig inte om vad världen tycker om dig utan du bara är den du är. varje gång jag gick in på facebook slog du igen min dator, för facebook är för idioter tydligen eller när du såg att jag trotsade mig själv och vad jag skulle ha på mig, drog du fram något helt opassande och sa: "du är fin i whatever. du är fortfarande du. jag ser vad som är under kläderna" den här veckan och förra veckan sätter jag ett himmelskt pris på. du har kämpat dig genom vampire diaries avsnitt med mig, smitit ut innan jag börjat jobbat så inte au pair-familjen ska se dig, inte rökt eller gud va jag har mått bra med dig. jag är fortfarande glad, inte ett dugg ledsen för du åker imorgon. jag behövde det här. en pytteliten chans till happiness. tack lucas, dig kommer jag aldrig glömma



21.04 April, 14
Lucas: "Förlåt Sara. Jag menade inte att vara elak förut när vi skulle säga lämna varandra. Tror nog inte att jag var mentalt förbered för den konversationen. Ett till förlåt är för att jag skriver ett sms (du sover troligtvis också trötta fan) fast egentligen sms är det nya brevet. Jag hoppas att du fortfarande är singel när du är 25, inga barn, ingen volvo och ingen jävla villa på lidingö. För du och jag. Vi ska gömma oss på makrellbekken med oss själva ett tag. Efter nio månader kommer Annabelle ut. Jag lovade mig själv som jag sa till dig att inte gå ner mig i dig men jag är förälskad i dig. Fan fan fan fan. Jag önskar dig all lycka som denna värld kan ge dig. Du anar inte hur mycket du är värd. Försök bara att glänsa lite oftare och inte borra ner fötterna i underjorden. Jag lovar att ringa, skicka brev och rosor. Jag ska inte glida från dig. Du är finaste söta lilla rara underbara Sara"