sveriges raraste brud. ingen b-rud.


Hittade massa skräp bilder, många minnen. ännu fler skriv dokument. (jäklar vad bilder jag tog förut, pappas dator är full med stuff) jag minns verkligen ingenting. det gör ont att läsa allt men det är att förska heala. förut när jag var i tonårsperioden/gymnasietiden skrev jag sammanfattningar av året eller åren som gått. hur allt blivit till, vem jag träffat, vilka mina vänner är, utveckligen m.m.

4 jan 2008 00.51

"Tillbaka till året 2007. Hela året såg ut som 2006, fast allt tärde på mig mycket långsammare förr förra året, år 2007 tog jag bara emot allt på samma gång och kämpa mot igenom det. Jag har förlorat så mycket detta år. Fast det mesta var bara bra för min del. Jag är glad att det blev som de blev. Jag har saknat "dem" jävligt mycket och det har gjort ont men jag har kommit över allt, jag vill leva mitt egna liv. Jag vill inte leva 3 andras liv och bestämma över deras beslut. Sitta på lustgården och babbla om pojkvänner, vem som ska köpa snus till er, vilka problem jag har, snacka skit om hur dumma i huvudet alla är, vart nästa fest är och snacka skit om varandra. Helvete heller. Jag ska aldrig mer snacka skit om mina egna vänner och aldrig mer bete mig sådär. Jag har haft det bra med er, tro mig. ni har hjälpt mig igenom det mesta speciellt en av "dom". men jag trodde bara inte att det skulle bli som de blev, eller att ni skulle gå bakom ryggen på mig. Inte trodde jag att jag skulle bli tvungen att göra det heller.

Jag själv klippte av kontakten med en som jag aldrig trodde jag kunde leva utan, Första kärleken. 07 var det värsta året med dig. Varenda gång du kom hem så kände jag mig trygg, här hemma kände jag mig aldrig trygg eftersom minnen satt kvar, rivmärkerna på väggen såg jag var dag, skrik i hallen hörde jag varje kväll, klagomålen jag fick för varenda sak jag gjorde fel och dörrar som smälldes. Jag längtade alltid efter loven/efter dig, när du kom hem så kunde jag knappt prata för jag var så lycklig. Jag gick bara runt och hoppade, jag hade kramp i kinderna för jag log så himla mycket. Men när du åkte tillbaka till stockholm började allt igen. Sömnlösa nätter, salta tårar, spruckna ögon, torra läppar, hes hals, sönderslitet hår. Jag slutade med misshandeln för två år sen, jag band fast mig själv för att inte dra linjer men när inget fungerade sökte jag kärlek hos någon annan, eller hos många andra. jag åkte till sunne för jag ville inte att någon i torsby skulle få reda på det men vad tänkte jag egentligen? Alla fick/får reda på det, så jag behöll Honom ett tag (detta är försommarn jag pratar om). Jag låstades att tycka om honom så han skulle hjälpa mig att må bättre, så att jag skulle få fly undan hemmet ett tag, allt skitsnack och alla människor. Han hjälpte mig och han blev inte så värst glad när sanningen kom fram till slut. Men jag berätta allt den dagen han flytta tillbaka norge. Sommarlovet kom och min första kärlek kom hem för att stanna ett bra tag, det var helt underbart i början av sommarn men i mitten av sommarn så hände det något igen.. det som jag hade väntat på och jag tänker inte berätta vad. Jag ville bara vara ensam och jag var ensam hela sommarn efter 'det'. Helt ensam kan jag då lova. jag åkte med mamma och pappa till skåne och var där i två veckor, jag byggde upp mig, läkte alla sår och blev starkare, men jag var tvungen att göra något när jag kom hem. Klippa av alla band. Jag åkte upp till rådom direkt jag kom hem ifrån skåne, jag berätta allt om hur förbannat illa han behandlat mig, hur mycket han ändå hjälpt mig, hur mycket jag uppskattat allt han gjort för mig, vad jag gjort själv har gjort under året som han inte visste om, vad jag tog den kvällen jag kollapsa framför ögonen på dig på parkeringen när din pappa bärde mig, vart alla sår kommit ifrån, vad jag vill från och med nu. Dagarna gick och ciggen tog aldrig slut, tårarna tog aldrig slut, huden blev blekare och torrare, spriten tog aldrig slut, kent var på repeat, maten tog aldrig slut för jag åt inget, Thet tog aldrig slut. Jag duschade aldrig, jag var aldrig ute bland folk för jag kände mig bara så ful, tjock och äcklig. Det kan väl bero på att jag aldrig duschade nästan. När jag väl tvätta mig så cykla jag till Utterbyn och bada för det var aldrig någon där. På dagarna låg jag ute på verandan i hängmattan och tänkte på allt. Jag var oftast själv eftersom jag inte ville ha några vänner, eller jag var rädd att bli besviken igen. jag ville inte ha någon relation med någon för jag ville inte bli sårad. Den enda som ville ställa upp för mig och som jag litade på var Josefin. Om det inte var för dig så hade jag nog drunkat i tårarna eller brytit av kroppen totalt. Tack för allt, jag vet inte hur egentligen jag ska säga tack för du gjorde så mycket för mig som kanske verka lite för dig. Men Tack.

När skolan började så lovade jag mig själv att aldrig mer titta efter killar eller umgås själv med dem, för jag ville inte såra någon eller själv bli sårad. Men ja fröken staaf hur lång tid tog det? Jag tror bestämt att det tog en vecka eller mindre så var jag igång igen. Fast Jonas som han nu heter visste själv vad jag inte ville ha och det ville han tydligen jättegärna ha så jag sa hejdå. Sen kom marten eller marten var under tiden jag umgicks med jonas? Jag tror det iaf. Jag övernattade med en väldigt söt.. öhh? stor pojke. just då förstod jag inte riktigt vad jag höll på med, för den där pojken har jag inte direkt tyckt om, om ja säger så. plus att han var väldigt förbjuden just för mig. så efter marten träffa jag en annan vars namn är Alexander, alltså.. jaa jag hade väldigt roligt med dig men mer var det inte, för jag visste att jag kunde ha roligare med en annan. Men tiden gick väldigt fort med Alex och dagarna rann iväg. jag var även med alex för att försöka förtränga bort den tanken som jag fick i skolan varenda dag jag mötte den där stora söta förbjudna pojken. Det gick verkligen inte och jag blev ganska arg på mig själv för det har aldrig hänt förut att jag Inte kan förtränga bort någon ur mitt huvud, jag kunde inte koncentrera mig när han var runt mig.. de enda jag tänkte eller ville var att ta med han hem till mig, slita av hans kläder och binda fast han i min säng. så fick han stanna där. haha och ja..skit samma. Så efter att ha samtalat med min vän sandra så kom vi fram till att det är lika bra jag gör något åt saken, problemet med det var att jag aldrig har tagit första steget och jag ville verkligen inte bli dissad/utskrattad. Men jag fick det jag ville ha till slut. Han får mig att må väldigt bra, han är döö snygg, han är en bra kille 'trots allt', han bryr sig (tror ja?) som väldigt få killar gjort och nääh.. jag vill inte direkt skriva något mer om honom för nje.. jag vet inte. Men allt var inte frid och fröjd när jag träffat honom. Mamma och pappa flyttade äntligen isär som jag väntat på i flera månader. De är fortfarande konstiga ihop. Familjen har glidit isär detta år totalt. Jag har glidit ifrån allihopa. Jag är den som måste sova hos någon hela tiden, jag måste äta där och där.. och jag har aldrig tid att åka till min syster för jag kan aldrig bestämma mig om jag ska sova hos mamma eller pappa. Det skulle varit lättare om min syster bodde kvar i torsby för då kunde jag ha bott hos henne. Min pappa och jag har bråkat allt för mycket om små saker, jag är fortfarande sårad efter det vi bråkade om i november. Men om detta år ser likadant ut som det förra året gjorde så följer jag med pappa.

Jag är fortfarande lika rädd/orolig som jag var i somras. Eller jag är alltid såhär. Jag knyter mig aldrig ihop med någon för jag vet att någon dag kommer jag bli sårad/besviken, jag öppnar mig inte lika lätt som jag gjort förut för det är jobbigare att prata om de 7 jobbiga åren. Egentligen så har jag "mognat" till mig så jag kan faktiskt prata om det för vem som helst men jag vet inte. Det är som att den där muren har byggts upp igen, den som stänger ut alla människor som försöker komma in. Jag har byggt upp den själv för att jag aldrig ska ta skit, för att vara star, för att aldrig fälla tårar bara sådär, för att jag aldrig ska se ledsen eller svag ut, eller släppa in människor som inte har någon nytta i mitt liv. Jag vill bara skriva en sista sak, Sandra Jangdin är den bästa"