världens mest hemskaste kväll.
en sån här djup ångestfull, svimfärdig och ut ur krafter
jag har känt på mig länge att ångestattacken har varit inom räckhåll. ikväll var kvällen.

påsen blev fort uppe ur lådan efter jag kommit hem, telefonen och samtalet till mamma gick lika fort. efter vårat två timmar långa samtal kände jag att ångesten runnit ur kroppen och säkert kommer den tillbaka eftersom jag inte lät den bryta ut. men jag är helt ensam och alldeles för svag. den enda personen jag kan höra av mig till här är min vän Håkon just nu men han är omöjlig. han skiter i mig och det känns ruttet. jag ville bara ha någon här när jag kände att pulsen började slå fortare, gäspningarna blev allt tätare, ögonen blev suddiga, munnen sväller med saliv, domningar i fingerspetsen, väldigt mycket rörelser med väldigt lite kraft, benen viker sig ner direkt jag försöker stå upp. en väntan på att kroppen ska skakas sönder till ett eplepsianfall och skriken i kudden ska upphöra. mitt bröst hade så ont, mitt hår är halvt avslitet för försöken att förtränga bort tanken till en ångestattack.

det gick bra med min bästa mamma på andra sidan tråden så kunde jag få tillbaka mina regelbunda andetag.

jag har förträngt två ångestattacker här i oslo nu
fan
jag vill inte att det tredje ska komma, den kommer smälla på utan en enda varning
och då kan jag vara i en matbutik, det kan vara julafton eller en vanlig dag här i huset

f  u ck