allt blir mycket lättare under tiden då man växer. för sex år sen trodde jag inte att jag skulle infinna mig i livet och må så som jag gör. jag klagar alltid på hur jag mår men jag måste faktiskt rätta mig. jag mår bra, alla har vi fruktansvärt dåliga dagar. Det kommer och går panikångest och utan dess like ångestattacker. Om du aldrig någonsin upplevt en ångestattack då är jag avundsjuk, jag skulle kunna döda för att inte lida av det. Genom åren blir det mer och mer pinsamt att komma in på sjukhuset som en galen idiot som absolut inte kan andas, likblek, sitter i en rullstol och får ungefär ett epelepsi. mina attacker började efter min depression sakta försvann. många sa att jag ska vara glad över att min sjukdom försvann men jag vet inte vad som var det bästa. jag hade inte den självmordsbenägenheten som de flesta har som lider av depression. Utan jag var mest bara himla låg och ofattbart arg på livet. "Problemet" med mig är att jag absolut inte skäms över det jag gick genom utan jag är mer stolt över att få känna det som jag kände, att uppleva depression och ångest får mig att tänka annorlunda. jag har mer erfarenhet tycker jag än en "vanlig" människa skulle ha. Jag fick inte min depression av en kille, av min föräldrar/släkt, av att någon dog eller att jag blev mobbad som de flesta får. Den bara kom till mig. Visst, jag hade problem med familjen och jag kände mig aldrig riktigt välkommen någonstans.

Jag kommer ihåg första gången mina föräldrar la märkte till mina sönderfriterade öppna blodiga sår. Det var då de förstod att något var fel. Vi kom inte varandra närmare efter de hade sett mitt riktiga jag, jag ville inte komma närmare dem utan jag ville ta avstånd. Att höra det från sin egna dotter vet jag inte är lätt men känslor är känslor och inget kan man ljuga om. Jag ropade aldrig på hjälp när jag skärde mig. Först ville jag bara "utforska min kropp". Efter ett tag blev jag bara beroende. Jag var för trött för att gråta, för trött på att gråta så jag greppade hellre tag i ett rakblad än att pressa ut tårarna. Om jag skulle gråta mig ur situationerna skulle jag gråta sönderkanalerna torra, att skära sig tog bara några sekunder sen var smärtan borta.. men bara för ett litet tag.

Att mentalt bära på smärta får jag huvudvärk av. jag har huvudvärk konstant känns det som. jag vet inte om ångest är halluncinationer eller om det är verklighet det som händer i kroppen. det som jag absolut hatar med ångesten är domningarna som förekommer. Hela kroppen blir ett nerv vrak och jag bara skakar men jag känner inte vad som skakas. Fan va trasigt allt låter och ja, jag kan vara lite trasig. Folk säger alltid; men vad har du att må dåligt över du som har allt man kan önska sig? Och den meningen jag ogillar så; Du är ju typ bortskämd, du får ju allt du vill ha. Livet handlar inte om att vara bortskämd, att få allt du vill ha. Tro det eller ej men jag får inte allt jag vill ha i saker och ting. Jag får mycket, det vet jag om. Det som jag älskar att säga när dessa meningar kommer till mig från människor är; Du är bara avundsjuk. Jag är lycklig över allt jag fått, jag förtjänar allt jag får. Det är inte bara det att jag sitter och rullar tummarna.

Att bränna bort mina ärr.. Förut ville jag verkligen göra det. Jag försökte en gång (SÅ IDIOTISKT) att sudda bort mina ärr för att det skulle se ut som en annan "skada". men varför? Det har läkt ihop fint och man ser det inte på långt håll något mer. Det är en del av mig själv och jag får gå utan en långärmad tröja om jag vill. Man får titta, man får till och med fråga om man frågar på rätt sätt. Jag tolererar inte människor som visar sånt hat mot det. Ni kan brinna. Ni har aldrig upplevt smärta eller ångest, ni vet inte vad det handlar om. Om ni någongång kommer i den båten jag satt i förstår ni. Oooh yes you do.