I slutet av November månad hände det något som kommer förändra vardagen. Saken är jag tänker inte inte särskilt mycket på själva incidenten utan det är mest efter det hände. Jag tänkte att jag skulle dela med mig varenda sekund jag låg i den kalla "sängen", halvdrogad och vettskrämd efter alla möjliga verktyg jag såg i rummet när de skulle knäcka rätt min näsa. Det började med att jag skulle träffa min farmor och berit i Stockholm C efter klassen åkt. Jag försökte täcka blåögat så mycket jag bara kunde. Men det gick inte så bra för det man såg även blått, rött och lila i ögat. Hur fan skulle jag kunna täcka över det? Solglasögon i slutet av November var inte den bästa lösningen men kanske den snabbaste. Efter jag stått och speglat mig i säkert en halvtimma tänker jag.. "Ähh, vafan! Vem skulle märka det här? Tur bara att näsan inte är sned." Trodde jag iallafall. När jag mötte farmor och berit såg jag direkt i deras ögon att de märkte och farmor blev alldeles tårögd. Det första farmor sa var: Din näsa är helt sned, Sara. Hon krama mig inte ens eller gav mig ett litet sött leende. Hon kände på näsan och det gjorde så fruktansvärt ont. Jag har faktiskt aldrig känt en sån smärta. Näsbenet var "halvtsönder" och jag kände hur farmors finger rörde ytterkanten av det som var sönder. Sen kunde jag inget mer dölja. Dagarna i Stockholm var hemskta men jag mådde skönt på ett sätt, det gör jag alltid i Stockholm. Fast varje gång jag gick förbi en spegel så såg jag att mitt öga såg ut som fan. Hur kul tror ni att det var att prova en underbar balklänning med en trasig näsa och blåöga? Och förbannat dålig hållning eftersom självförtroendet sjönk för varenda blick. Jag kände mig som en perfekt prinsessa, verkligen...

Det första jag gjorde var att boka till hos min doktor när jag kom tillbaka hem. Jag rögnta mig på Torsby sjukhus. Tre timmar efter ringer min doktor och säger att jag måste till karlstad akut nästa dag och jag skulle vara där klockan 09.00. Härligt att missa skolan iallafall. Nästa dag åkte jag, mamma och pappa till karlstad. Det tog ett bra tag men jag fick gå före människor som knappast kunde andas för de hade svalt något de inte skulle ha svalt. Jag kom in iaf, presentera mig för en doktor med bruna ögon och det var fyra personer därinne plus min mamma och pappa. Han kollade noga i min näsa och spruta en första bedövning i näsan. Sen ringa doktorn med bruna ögon till en bättre doktor som måste kolla på mig, han suckar och han tänker. Sen ger han mig två alternativ: Bli sövd eller bedövning. Sen sa han; Nej! Du ska bedövas bara. Jag sitter bara och försöker skratta och hitta på dåliga skämt för att skrämma iväg rädslan. Pappa går ut för han klarar inte av att vara därinne. Mamma sitter kvar med mig och håller min hand. Två till doktorer kommer in och ska kolla hur detta går till. Doktorn med bruna ögon förklarar hur det kommer att gå till och jag bara nickar och skrattar..  Han tittar på mig som jag är dum i huvudet för han vet hur ont det kommer att göra.

Jag lägger mig ner i en säng som är stel och kall. Väggarna och taket är helt vita, det finns ingenting att titta på. Den stora doktorn börjar med att hålla i mina axlar och försöker göra mig bekväm, han pratar med sjuksyster på sjukhus språk. Jag förstår ingenting. Sen kommer sjuksyster med världens största spruta. Ända sen barnben har jag haft sprutfobi, jag sprang alltid ifrån om de skulle sticka mig men denna gång var jag tvungen. Första bedövningen satte han mellan ögonbrynen mot näsan, andra bedövningen satte han mitt på näsan riktning mot vänster öga, den sista och den som jag började skrika av satte han precis vid mitt öga riktat mot ögonvrån och jag kände precis vart nålen satt och jag kände hur bedövningen svällde upp hela mitt ansikte. Jag blev förlamadi mitt vänstra ansikte. När bedövningen var färdig, stoppa han upp ett långt och väldigt blött bandage i min näsa, han skruva upp den ända tills den tog stopp. Sen tog han fram ett verktyg som såg precis ut som en tång, alla läkare tog tag i mig. Och jag greps av panik när jag såg tången mitt framför mina ögon. Jag ville så långt bort som möjligt. Jag bara låg o skrek och grät. När alla höll fast i mig drog han upp tången så långt han bara kunde medans bandage fortfarande var i. Han greppa tag i mitt huvud och lyfte näsbenet mot vänster eftersom mitt näsben hade hoppat över till det högra. Efter han hade greppa tag mitt huvud och lyft upp armbågen för att kunna ha någon kraft att flytta över näsbenet knäcktes det i hela mitt huvud och jag hörde att en av läkarna sa: åååh! Herreguud! Fyfan vilken jävla känsla. Det gjorde så jävla fuckning neger jävl kuk ollon så förbannat idiot ont. Ni förstår fan inte känslan. Han gjorde det inte bara en gång heller för näsbenet hoppa tillbaka utan han gjorde det tre gånger. De skyndade sig att dra ut bandaget för att sätta dit ett nytt som jag skulle ha i en vecka. De fäste bandaget med ett silikon snöre och tre feta tejp bitar mitt på näsan. Doktorn sa att jag skulle kolla mig i spegel, Varför? Hur fan kan han vara så dum? Vänstra ansiktet var trippelt så stort och det var blått vid näsan och jag bara stod framför spegeln och grät. Pappa kom in och krama om mig. Jag var helt knäckt, så jävla knäckt. Vi satt på sjukhuset i en timma och jag var inte kontaktbar utan allt var totalt blankt i mitt huvud. Det hjälpte inte direkt att alla stirrade, jag Hatar folk som stirrar och jag hatade mig själv för hur jag kunde ha blivit så ful. Jag kunde inte ta i mig själv för jag kände mig äcklig. Jag gick på toan för att spy men jag kunde inte spy eftersom jag inte hade ätit på hela dagen. Hel vägen hem satt jag och grät. Samma känsla kom som när jag var i den djupaste depressionen i sjuan. Allt kunde kvitta, vi kunde krocka men huvudsaken var att just bara jag dog och alla andra överlevde.


Idag har jag ont och det tog fem veckor för mig att våga börja spela handboll igen. Jag mådde fan så dåligt över att inte får spela handboll, bara sitta hemma och ha ont i näsan. Handboll är något som jag alltid tyckt om eftersom jag snart spelat i 13 år. Men jag ska ta igen allt jag missat och inte låta detta trycka ner mig. Inget eller ingen kan fan trycka ner mig till botten, det som inte dödar mig gör mig bara starkare.