Det är tomma ord som fastnar
för att jag låter dom va kvar
men jag har lovat den här gången
att jag ska ge allt jag säger att jag har





Helt enkelt. Jag kan faktiskt inte göra alla nöjda. Jag är inte en stor kaka som alla kan äta av och jag vet att det finns bittra delar i mig. Att jag aldrig räcker till. Visst kan man faktiskt få försvinna långt bort ett litet tag eller beger jag för mycket? jag kommer ju alltid tillbaka. Samma gamla avklippta flicka med två trasiga ben och en påse i handen som hjälper till att andas. Dropp i fingret eller dropp i huvudet? Kärlek har jag gott om så det behöver ni inte slåss om. Jag ger det till dem jag vill ge, det finns absolut inte över till er som sårat eller kastat sten på mig. Klagar på mitt liv gör jag inte (inte längre). Jag är bara trött på att jag aldrig får göra som jag vill även om jag fyllde 20 år i maj. Min ork över att ta hand om min ångest, att ta hand om alla andra och vara en boll mellan två personer som är de viktigaste människorna i mitt liv. Efter dessa två människor har min tillit till andra aldrig kommit upp till hundra och om, Om det gjort det har det brunnit ner på två sekunder.



Händerna ser fina ut. De är inte bunda.
Påsen är platt och jag ska sova utan en enda råtta.
Telefonen piper och det lever något i min mage;
Något som inte levt på fem år i min mage.
På Måndag ska jag göra intervju nummer två i Örebro.
Imorgon är en ny dag då ska jag till Sunne på marknad.
Lördag är en annan dag och då ska jag kanske dricka lite vin.


Nu ska jag lyssna på
Bruno Mars - Just the way you are