När man ser att det blöder det är först då det gör ont. Det är tomma ord som fastnar för att jag låter dom va kvar men jag har lovat den här gången att jag ska ge allt jag säger att jag har. Jag kanske stannar här och skriver fast jag längtar bort och du vill att jag ska lämna men vi säger aldrig nåt. Du försöker ställa mig mot väggen men jag står aldrig still för jag tror att livet just har börjat och det blir vad jag gör det till.

Det känns som att du tar mig förgivet, att allt ska gå din väg. Har jag ens någon väg? Du vet att varje gång jag ser dig blir allt det gråa till rosa fjärilar, jag kan inte ens andas när du står i min omkrets. När du vill träffa mig är det alltid samma sak. Du vill alltid samma sak.. komma under mitt skinn, under min tröja, röra allt med dina händer och fastna med dina ögon i min blick. Jag vet inte om jag orkar. Jag vet inte om jag vill. Man gör inte såhär mot mig om man inte har en mening ett syfte. Vad du vill göra med mig, om du vill få mig att falla pladask får du stå för dina handlingar och aldrig tänka tanken att göra detta obehagliga mot mig.
 
jag ska inte sakna dig idag. Du ska försvinna ur min syn, ur min kropp och aldrig mer uppstå. Jag tror inte att du har en "famn för mig". Att öppna dig och förstå mitt trasiga dåliga lilla jag. Du vet inte vad det innebär, vad jag känner för du bryr dig inte. regnet fall igår. du får mig att darra som höstlövet. du får mig när du vill ha mig.