Just a boy:

jag blev lämnad direkt av den jag trodde mest på just då när jag satte foten i oslo. jag har grubblat mycket över det. jag har gråtit mycket och känt mig sviken. jag var inte med i din "framtida-plan" utan jag var bara ett höghus som du släpade bakom dig. allt som hände mellan dig och mig skyller jag endast på mig själv. Varför gjorde jag inte sådär? Varför "släppte" jag inte till? Varför såg jag ut sådär just då? Varför pussade jag dig inte mer när jag hade chansen? Varför stod jag emot så länge och varför släppte jag inte alla murar och förklarade för dig att jag ville ha dig?  Jag blev förälskad i dig när jag och syster var i falun. Men det kanske bara är ett värdefullt minne som ska behållas så. Fast nej, jag har alltid trott på ödet. Vad var meningen i att jag kom till oslo när du är här? varför fick jag jobbet direkt? varför får jag inte vara delaktig i din plan? jag såg kärlek i dina ögon, är det så att kärleken är blind. Varför kom du till torsby när du egentligen var tvungen att bygga upp dina planer i oslo? Varför? Jag kommer inte få reda på några svar ändå för du har bara stängt ut mig och alla mina funderingar kommer aldrig att bli besvarade. Ge mig svar istället så jag slipper gå grubblandes. Jo.. Johan. Jag trodde du var så mycket bättre än alla andra. Du är god. Det är de som gör mig så arg: att du är/var så fruktansvärt underbar, fantastisk, spontan, fin och en godhjärtad människa som fick bort allt det trista och gråa i mitt liv med att bara lyfta upp blicken och titta på mig. jag kände mig aldrig otrygg i ditt sällskap och du är den första jag verkligen litade på. att du alltid la din arm redo för att jag skulle få ligga på den under natten, att du aldrig vände dig om när vi skulle sova utan du höll dig fast i mig. att dina kramar var pure real med värme och dina pussar var helt underbara. but i guess, du gör väl så med alla tjejer. jag var bara en i högen som du klippte isär o kastade bort och sedan glömde bort. jag vet inte vad jag skulle göra om jag fick se dig igen, jag vet inte hur hårt den jävla kniven kommer träffa mig rakt i bröstet och känna hur stenarna kastat mot mina patetiska känslor. jag vill se dig igen och bara falla ihop knäsvag som du gjorde mig.
jag vet inte om jag ångrar att jag träffade dig. ibland önskar jag att jag aldrig hade stått vid baren på marten och hört dig säga: "du ska med mig hem". samtidigt ångrar jag ingenting, du fick mig att brinna av kärleksrus och inse att ingen vill ha mig
jag ska leva solo några år till eller hela livet ut. jag letar inte efter någon. när jag kliver utanför dörren och möter ett motsatt kön tittar jag ingenting, för jag skäms. jag skäms över mig själv. jag tycker inte om mig själv igen, det jag vill är att få ett självförtroende som jag gillar. att gilla varenda kroppsdel och min insida.

Precis efter Johan träffade jag en gammal ex-flört till mig som märkte att jag hade någon annan i mitt huvud. Varför kan du inte försvinna? jag blev halvtlycklig med Håkon. han vågade visa sig ute med mig men ändå ha väldigt fin syn på andra flickor i högklackat och långt blont svall. men han litade inte på mig pga mina känslor, och dig. jag får ingen kontakt med Håkon alls. Han har också stängt ut mig för han vill att jag säkert ska dra åt helvete ändå berättade jag allt via sms. Men du norsk, jag är arg på dig.