det finns endel saker eller det finns mer eller mindre som inte går att förtränga. en känsla eller en stor känsla, jag längtar. visst längtar jag till att det blir som jag vill. jag har väntat ett bra tag tills den dag du kommer tillbaka. fast kommer tillbaka kan du inte göra. för du var aldrig rikigt den som jag ville att du skulle bli. det var längesen jag kunde vara mig själv med någonannan. cirka: Året-den-första-gången-jag-var-kär.. det är väl så, flickor fungerar mest så. när de träffat någon de verkligen vill vara med, väntar man.. alltså, det är inte som att vänta på mikromat utan det är fan att vänta. varför drunka jag? och varför drunka jag i världens oseriösaste men ändå världens ja, kanske den som-fick-mig-att-må-så-himla-bäst. varför har det inte gått över, jag är dock medveten mycket väl att du inte riktigt känner samma. det är som om att folk skrattar mig i ansiktet för jag är så dum. jag är helt fucked up av dig och du försvinner aldrig ur min högra halva, utan du sitter som berg och jag försöker skrubba, riva och slita ur dig med vad fan som helst. ack ack, att jag tillät mig själv att drunka så långt in i dina ögon att jag tappde bort kontrollen över jaget. att bli förälskad är dumt när förälskelse blir dum mot en själv. jag förstår mig mer än såhär. jag måste ha glömt något på vägen under processen att glömma. jag kan ju alla sju steg. jag tänker absolut inte börja om igen, jag ska bara förtränga allt och börja om på noll. jag ska sluta drunka och börja simma upp till ytan.