Den största destruktiva handlingen jag gör varenda dag är att sakna han eller längta. jag känner mig fortfarande som ett ruttet bananskal som ligger på t-banan i stockholm. jag gör fel av det som ska vara rätt, jag inbillar mig och fantiserar om att jag har rätt om vilka känslor som är äkta. varje morgon jag vaknar med min bakfylle ångest har jag gjort samma sak. att gå tillbaka till en just person bara för att. bara för att du är du och för längesen gjorde du mig lycklig. men fan, varenda morgon är samma sjuka destruktiva skiten jag går trampar sönder mig i. det jag inte förstår är att jag klandrar mig själv, jag har inte gjort något. jag har bara suttit i sängen och väntat på knytslagen och fisten i magen. trouble boy. Det här känns inte bra. Syrebrist och sprängande hjärtan kan inte vara hälsosamt, det kan inte vara bra. Håll i mig innan jag faller, bär mig, och tejpa ihop mig. Det lilla som finns kvar, något måste väl ändå finnas kvar?

mitt öga för det nya har blivit stort, kanske en ny prins? men med ett trasigt förflutet och ett lekande med mr.play-boy-jag-skiter-i-brudar har gjort mig förvirrad. det är bara svårt att fatta greppet om dig, varför kan jag bara inte vara förra-mig-själv? bara don't give a fuck. delete!!delete!!delete!!delete!! bara försvinn och radera dig själv ur mig. gud, mitt intresse för dig. jag är bloody nyfiken på allt men jag kan liksom inte bara släppa min mur och bara försöka tills du spyr. jag vågar knappast berätta för min bästa vän att jag känner si och så. för jag vet orden som kommer komma. men rädslan av att försöka igen och röra om i karusellen är kanske fel. "jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig, jag kan inte skilja på om jag vill va med dig, jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig och jag kan inte skilja på om jag vill skada. men du om någon borde förstå att man inte gör såhär mot mig.."