Kärlek mina vänner. Kärlek säger jag bara. Jag ser mina närmaste vänner bli så lurade av deras pojkvänner. Inte bara lurade utan förnedrade. Kärlek gör en blind. Jag tycker att det är respektlös att stå och dansa intimt med en/flera tjejer när man har flickvän eller pojkvän. Det som jag tycker är väldigt kul är att en kille stod och hångla med sin flickvän medans han stod och tafsa på min kompis. Och att en kille som Var det största svinet någonsin kommit tillbaka till sitt gamla jag. Jag säger saker rätt ut för jag tycker det är så jävla förbannat taskigt att gå bakom sin flickvän och ja, jag kan lägga mig i. För ingen av svinen avslöjar det själv. Jag skiter i vilken skit jag får ifrån er eller vilket skitsnack jag hör bakom ryggen. Jag bryr mig inte! Det jag hatar mest är att se mina närmaste gråta och ingen kille är värd ens tårar.

Respekt kallas det era svin.


Jag är väldigt kall när det kommer till kärlek. För det jag gått igenom med killar är sjukt. Jag har blivit bedragen, jag har blivit slagen, jag har blivit kastad, jag har blivit utnyttjad, jag har blivit lurad, jag har blivit kallad, jag har blivit sårad, jag har blivit förnedrad, jag har blivit endast ett knull, jag har blivit ett spöke och jag har varit en reserv. Inte så jävla konstigt att jag stänger in mig själv och aldrig mer vill bli kär. Sista förhållandet blev jag faktiskt kär men jag vågade aldrig lita. Jag litar inte på någon till 100%. Att skapa ett förtroende för någon är det svåraste jag vet. Jag är väldigt dålig på att prata känslor inför många människor, jag säger oftast: Nej, det är okej med mig. Det löser sig. Skärde bara sönder pulsådern igår men det löser sig. Allt löser sig. Jag är en människa som stänger in mig själv för jag vill inte vara en börda, den gången jag berättade allt för en speciell person blev den själv lika deprimerad på mig och fick nog. Så mycket känslor finns det i mig. Jag vill aldrig visa mig som just en sårbar person. Människor kan aldrig knäcka mig, det är bara jag själv som kan göra det.

När mitt sista förhållande slutade jag även med p-piller för jag blev så knäckt och jag ville aldrig mer ha kuk i mig. Jag bara grät och grät hela fucking dagarna medan killen satt och åt sylt? Jag kände inte igen mig själv till slut efter jag suttit på rummet i två dagar och bara gråtit. Så en dag åkte jag upp dit, hämtade grejerna och blev samma gamla Sara. Jag hade förstås sex med han efteråt och det bara krylla ångest och äcklig magkänsla. Som något äter sakta upp allt inifrån. Råttor som river och ormen som suger ut gift i mina ådror. Och en gång till, men sen räckte det. Då sprack det igen. Sånt är också respektlös, Ni vet att allt ni gör sårar och tär på en men ändå så ska ni in med kuken och bara tillfredställa er själva. Det enda ni tänker med är kuken. Sen gick det bara utöver när jag hade sex med mitt andra ex, barnmorska och ultraljud och aldrig mens. Helvete, vilken period.

Jag måste dricka mindre sa psykologen igår. Jag går aldrig ut för att ha kul något mer, jag super mig bara jävligt full för att för några timmar glömma bort och sluta tänka. När jag börjar bli medveten köper jag sprit och häller i mig. Det har varit veckodagar nu när pappa inte är hemma, det har varit dubbelkvällar och varje helg. Jag kommer få ett återfall  när som helst. Mössan kryper, okoncentrerad, dåligt självförtroende, stort hål i magen som blir allt större, sprit i huvudet konstant, sömnproblem och nagellacken bits bort. Allt detta tyder på återfall. Vill du hjälpa mig? Hjälp dig själv!