jag har inte många dagar kvar i skolan, en vecka kvar sen går jag på en 11-veckorspraktik. sen när den är slut så är det studentveckan och då lever man bara på alkohol och halsen är sönder efter man skrikt hela nätterna. tänk att äntligen få börja vuxen livet, det finns väl både för & nackdelar. det finns det med allt. men det känns mitt i mellan, jag vet att det kommer bli tufft. tufft som fan. finns ju knappt jobb kvar till oss, men jag ska söka sommarjobb under sommarn. jag kommer faktiskt inte kunna jobba så mycket eftersom jag åker till grekland efter midsommar och när jag kommer hem ska jag nog börja slipa på svennis cup. jag kan inte förstå att halva min skoltid gick åt min hemska depression, mer än halva till och med. jag fattar inte hur jag kommer gå ur min skoltid med såna här bra betyg även om jag aldrig riktigt lagt ner mig till hundra. alltid gått runt och varit en zombie. har väl försökt jobba upp mig i tvåan och trean men då har jag inte haft orken. jag är förbannat stolt över mig själv att jag fortfarande kämpar och aldrig ger upp, i'm a survivor! det är få som riktigt vet vad som hände när jag var i den fina 9-årsåldern och drabbades. fast jag har tänkt nu och det känns som om nedstämdheten har luggit och gnägt på mig sen jag var ett litet flickebarn för jag kommer ihåg allt dåligt som hände. alla tankar jag hade och vad jag ville göra. jag är inte ledsen över att jag råkat ut för detta och jag skäms absolut inte. man ska prata om sånt här öppet och acceptera att det är som de är. forgive and forget. jag har vuxit ifrån detta och jag är en stark kvinna som aldrig ger sig. jag har så många starka minnen kvar sen jag var 12 och 14 år. den tiden som mitt liv stod på spel och jag hade ingen att vända mig till. när föräldrarna inte visste vad som hände med deras dotter och ingen läkare kunde stoppa. det är viktigt för människor att prata om sånt som får en att må dåligt men inte uppmuntra dem att må dåligt. jag vet att det har varit mycket med det att "må dåligt är mode" men så som jag ser på det är att man vågar säga att; jag mår dåligt och jag behöver hjälp. det med att man skär sig är uppmärksamheten, man vågar inte säga att man mår dåligt utan man vågar bara visa med skärsår längst armarna att man mår piss. jag trodde alltid att den som säger att han, hon vill dö kommer aldrig ta det steget men jag hade fel. jag hade tur som låg på rummet efter pillerna och alkoholen att pappa kom in och knuffa mig till livet. jag som fick min depression innan puberteten kom, jag hade otur fast jag vet inte om man ska säga att jag hade otur för nu känner jag inte det. jag har hjälpt många pga mina erfarenheter och jag är glad över att jag kan hjälpa. det är de bästa jag vet, att hjälpa andra människor.