Fy och skam på kära flicka lilla. har inte blogga på ett par dar, helgen har varit stress ,stress och ännu mer stress. lördagen var helt ok i rådom, mycket att göra hoppas att det var värd de när man får sina pengar. vaknade på söndagen av att mamma står och klappar på axeln och säger med en försiktig röst.. "Sara, klockan är halv två du har handbollssamling om en kvart". Jag var helt borta, kände absolut inte för att åka till hammrö för att spela. Väskan var inte packad och ingen frukost. Bara en jävla stress helg. Hann inte med skolarbete som skulle jag behövt gjort. Emma sov här igår och ida ♥ var på besök här denna kväll. Spenderade eftermiddagen hos farmor med Berit (på onsdag åker jag, berit, maria och signe till sunne).. aaa, jag har faktiskt inte så mycket mer att skriva bara att jag precis börjat få tillbaka en bra känsla och energi ligger nästan på max så får man ett brev hemskickat, hahaa. Alltså, det kan inte vara fucking sant. Men men, jag tar nya tag och sväljer tabletterna.. Längtar tillbaka till en tid då jag kunde förtränga och slänga allt i vattnet och bara gå därifrån, inte känna en enda liten minimal känsla av ångest. Jag älskade verkligen hur jag kunde kontrollera mig fast.. det var en som jag inte kontrollera. En människa som jag älskade väldigt högt, fan. Alltså, jag säger de. Jag kommer aldrig någonsin igen träffa någon som förstår mig. Jag kan absolut inte vara i ett förhållande med någon som inte förstår mig. Jag vet mycket väl att det är svårt att läsa mig. Fast jag trivs som bäst ensam. Ensam Är Stark.