Men kärleken finns där en gång. Bygg något vackert eller krossa allt. När ska jag lära mig att ingen är hel? Att allting är mer eller mindre trasigt. Glöm symmetrin, tänk att mindre ger mer. Men episoden slutar ändå med att..

Och dom pekar mot en fond, giftgula moln. Oranga lampor, tysta silos, jetplans ångspår, bengrå torn. Dom viskar i mitt öra: "Ser du framtiden, ser du hur inget växer, inget lever men ingen dör?" När man äntligen kan se alla mekanismerna där bakom. Så blir man aldrig rädd mer. När man äntligen kan se alla kejsare står nakna. Så vänder allt igen, Allt vänder om igen. Jag vaknar i en sal, på ett skuggigt sjukhus står en kvinna vid min säng som blekt sina tänder en grad för hårt. Hon smeker min kind varligt med en hand konstgjord som dockors: Rynkfri, ringlös, målad, tung och febervarm.