Imorgon seglar jag på tåget mot stockholm. jag stannar där endast till fredag tyvärr eftersom little misses har match under helgen. det ska bli nice. fast jag undrar vart jag ska hitta allt som fanns på souk eftersom gallerian är helt borta. jag får väl ta mig femton svängar runt PUB. jag har massa saker att packa, jag har inte planerat något men jag måste göra något. fast har mest lust att rensa. prata med min mest förstående vän berit. hon som lär mig allt om livet och kan svara på alla mina frågor. det har hänt mycket sist jag träffade henne och jag har inte ens orkat att lyfta upp telefonen för det bara sprack i oktober och i november gick det inte ens att reparera. så jag gjorde som jag alltid gör. förtränger men man kan aldrig springa från smärtan. du hinner aldrig för smärtan hittar dig alltid till slut och då gör den ondare. det att känna bottens kant igen som skrämmer mig. det är ruttet att hamna på botten för man vet aldrig när man kommer upp på ytan och kan andas igen. jag lever fortfarande men det är detta men:et som förstör. det är andetagen som är svåra.